Så förebådade film- och tv-fiktionen dagens politiska kaos i Frankrike

När fritidsledaren Stéphane Blé börjar gaffla med en president-wannabe från den ”moderna vänstern” på besök i ett miljonprogramskvarter, exploderar både orten och medierna. På nolltid lyckas Blé nämligen pulverisera kandidatens politiska löften inför tv-kamerorna: ”…allt du har gjort härute de senaste fem åren är att halvera förenings- och bostadsbudgeten och tredubbla budgeten för videoövervakning”. Och så det ironiska dråpslaget: ”Varsågod, här får du en kampanjslogan av mig: Frihet, jämlikhet, broderskap…”

Ja, plötsligt så får den snabbkäftade, långa drasuten i liten hatt (skönt spelad av tillbakalutade Jean-Pascal Zadi) chans att själv kandidera till posten som Frankrikes första svarta president – utan att ens ha varit i närheten av något elituniversitet.

Utopiskt? Bien sûr. Men den kaotiska presidentvalskampanj som skildras i den underhållande och supercharmiga franska Netflix-serien ”Rätt man på rätt plats” (”En place”) känns inte fullt så knasig i dag, när det är hela havet stormar i fransk inrikespolitik. Runt omkring Stéphane finns hackare som drar ner byxorna på korrupta och moraliskt tvivelaktiga kandidater i racet, liksom en andra valomgång där den svarta kandidaten ställs mot en mycket populär, kvinnlig, stenhård miljöaktivist. Tja, varför inte?

Kort efter Emmanuel Macrons chockbesked kl 21 den 9 juni om nyval till det franska parlamentet, publicerade den veckobaserade tidningen Marianne – som gått från vänster till höger – en talande satirteckning. En man med ryggen mot åskådaren sitter vid ett skrivbord, tittar in i en spegel och säger nöjt: ”Nej, men vilket geni!”. Runt omkring honom rykande ruiner och en trikolor i trasor.

Huruvida den sittande franska presidentens oväntade utspel var smart, ger fri lejd åt högerpopulisterna i Marine Le Pens Nationell samling eller permanentar det pågående politiska kaoset i nationen, återstår att se.

Man kanske inte kan trolla bort den plågsamma undergångskänslan som äter sig in i själen, men man kan i alla fall få lite perspektiv om man tittar närmare på de senaste årens politiska serier och filmer från Frankrike.

Även om ”Rätt man på rätt plats” inte direkt är det mest djupsinniga som gjorts, så gestaltar den flera intressanta aspekter av det polariserade ”vi och dom”-samhället som många franska väljare tycker sig uppleva.

Misstro mot eliten och mot det politiska etablissemanget. Serien hanterar fyndigt de låga förväntningarna på medborgare som råkar komma från de utsatta förorterna och rasismen – med en rejäl dos befriande humor. När det gäller de franska förorterna finns det åtskilliga fiktiva tolkningar som ämnesmässigt ligger nära varandra. Men förutom ”Rätt man på rätt plats”, som trots allt har en rätt positiv och konstruktiv inställning till demokratin, är de flesta andra serierna och filmerna mer eller mindre dystopiska – eller har helt enkelt en rätt cynisk blick på politiken.

Den explosiva, Oscarsnominerade filmen ”Les misérables” signerade Ladj Ly, där poliser och ungdomar brakade samman i en eskalerande våldsspiral, vände blickarna mot parisiska utanförskapsområden. För att inte tala om Romain Gavras systerfilm, den operamässigt dystopiska ”Athena” där förortskravaller utvecklar sig till ett veritabelt storkrig – som sedan sprider sig över landet som en löpeld.

Lys uppföljare ”De oönskade” närmar sig det lite mer sansade politiska spelet genom att borra i bostadsfrågan. Den franska titeln ”Batiment 5” syftar på det sista av de gamla slitna höghusen som revs i verklighetens miljonprogram Cité des Bosquets utanför Paris. Dynamiten som pulveriserade byggnaden blev slutklämmen på den utopiska 60-talsdröm om funktionella, billiga bostäder som senare övergick i ett nedklottrat, uttjänt getto.

Filmens skarpa tema handlar om att eftersatta bostäder blir en handelsvara för skrupelfria företag och krassa politiker. ”De oönskade” argumenterar också väl för att denna socioekonomiskt brännbara fråga hör hemma högt upp på den politiska priolistan. Däremot signalerar filmen ett deprimerande lågt förtroende för möjligheten att verkligen påverka samhället politiskt.

Bland politikerserierna minns kanske några ”Marseille” med Gérard Depardieu som maktfullkomlig borgmästare, men den mest pregnanta i genren är utan tvekan ”Baron noir”. Serien, som ligger någonstans mellan ”House of cards” och ”Borgen”, har fått ny aktualitet i samband med macronismens kris.

”Baron noir” börjar som ett politiskt drama med roten i det gamla socialistpartiet och kryllar av maktspel, hämndaktioner, korruption och till och med kriminalitet Särskilt den tredje säsongen har en viss förebådande karaktär.

Anna Mouglalis spelar den fiktiva kvinnliga presidenten Amélie Dorendeu som stigit upp till maktens höjder genom att utmana de etablerade partistrukturerna men som, likt Macron, kämpar mot svikande opinionssiffror.

Inför ett omval utmanas hon av en oväntad rival, biologiprofessorn Christophe Mercier  med massor av följare som byggt upp sin popularitet på nätet med slagkraftiga, rörliga budskap om bristen på demokrati i de franska institutionerna.

Den amerikanska nätbaserade Politico drog redan förra året paralleller mellan Mercier och verklighetens François Ruffin, en röststark politiker i det största vänsterpartiet La France Insoumise (Det okuvade Frankrike) – i dag konträr inom partiet på flera olika sätt.

Ruffin är intressant nog också en dokumentärfilmare som tycks ha gått i Michael Moores radikalhumoristiska skola. Han vann en César 2016 för sin drastiska, satiriska och roliga publiksuccé ”Thanks boss!” (”Merci Patron!”) där Ruffin utmanar världens tredje rikaste man, Bernard Arnault som styr lyxmärkesimperiet LVHM (Dior, Givenchy, Marc Jacobs, Celine, Sephora, Bulgari med flera).

I centrum finns ett medelålders par, Jocelyn och Serge Klur som jobbat en stor del av sina liv för märket Kenzo men blivit uppsagda. De får representera några av alla de som blivit arbetslösa samtidigt som Arnault blivit allt mer förmögen genom att köpa upp bolag och flytta produktionen till låglöneländerna.

Ruffin hjälper det utblottade paret att försöka kräva ersättning för sin förstörda ekonomi av miljardären. Utan att avslöja för mycket kan man säga att ”Thanks boss!” dels tar oväntade vändningar, dels på ett väldigt underhållande sätt naglar fast bilden av ett samhälle där dramatiskt ökande inkomstklyftor spär på social oro och missnöjesröstande.

Mest framåtblickande och hajpad? Det lär vara den kommande thrillerserien ”Dans l’ombre” (I skuggan) som är skriven av Édouard Philippe, Macrons första premiärminister. Handlingen utspelar sig under en fiktiv presidentvalskampanj 2025 och sägs kretsa kring intriger inom det politiska högerfältet. Det är bara att hoppas att den även landar på SVT eller någon strömningsplattform i Sverige. Oavsett hur det går i det historiska val som har sin första omgång den 30 juni, så lär den franska politiken och fiktionen fortsätta att föda varandra.

Politisk turbulens i Frankrike efter EU-valet

Vänstern enas inför hotet från extremhöger