Trots att Céline Dion inte är fransyska utan kanadensiska var hon det självklara förstavalet att sjunga Édith Piafs ”Hymne à l’amour” under OS-invigningen, denna mest franska av chansoner.
Victor Le Masne, OS-ceremonins musikaliska ledare, berättar i en tv-intervju på kanalen BFM att de ville framföra den franska nationalsången, den olympiska sången och så sången till kärleken, ”Hymne à l’amour”.
– Vi frågade oss vem som skulle vara bättre än Céline Dion att tolka Édith Piaf, hon som har en särskilt viktig relation till Frankrike och fransmännen? Så vi tog mod till oss och frågade.
Hemlighetsmakeriet om exakt vilka artister som skulle medverka har pågått i över ett år. Och eftersom sång- och dansnumren skulle framföras i offentliga miljöer gick det inte att repetera på plats. Céline Dion sjöng upp framför Eiffeltornet en enda gång: klockan tre på natten före invigningen, berättar Le Masne.
Céline Dion blev tonårsstjärna på 80-talet i hemlandet Kanada. Hon ställde upp i Eurovision för Schweiz och vann med ”Ne partez pas sans moi”. När fransmännen såg henne på tv skrattade de åt hennes kraftiga Quebec-dialekt – i franska öron låter det snällt, roligt och gammalmodigt – men när hon började sjunga var uttalet klassisk franska.
Hennes röst fångade Jean-Jacques Goldman, Frankrikes främsta låtskrivare. Och ur deras samarbete föddes en handfull album. ”D’eux” från 1995 är världens mest sålda album på franska – tolv miljoner i världen, varav fyra miljoner i Frankrike.
Med jämna mellanrum har hon turnerat i Frankrike. Ända tills coronapandemin kom. Därefter drabbades sångerskan av en ovanlig, autoimmun sjukdom, vars symptom är fortskridande stelhet och smärtsamma muskelkramper. Konserterna som de många fansen gått och väntat på ställdes ånyo in.
Därför var det en stor sak att hon uppträdde under invigningen av OS. En stjärna, en verklig diva, hade kommit hem. Till scenen, där hon hör hemma. Och till Paris.
Bland fransmän ses Céline Dion som deras artist. Det har att göra med att vägen till franskhet framför allt går via språket. På ett sätt kan den franska identiteten vara öppnare för utlänningar än vad andra nationella identiteter är. Men för den som inte helt behärskar språket upplevs landet som slutet – det har många turister som försökt ta sig fram med några glosor och gott mod fått uppleva.
De författare och artister som uttrycker sig på Molières språk tar sig inte bara in i fransmäns hjärtan utan har även en självklar plats i den franska kanonen.
Av de 37 invalda i Franska akademin kommer ett tiotal från andra länder än Frankrike. De är bland andra den libanesiska journalisten Amin Maalouf och den peruanska författaren Mario Vargas Llosa. Akademins ledamöter kallas ”de odödliga”, då de ska bära det franska språket ”in i odödligheten”. En sådan uppgift kan inte begränsas av något så världsligt som nationsgränser.
Ett annat omtalat framträdande under OS-invigningen var när R&B-artisten Aya Nakamura sjöng och dansade tillsammans med det franska livgardet. Hiphop från förorten möter republikansk pompa och ståt – ingen undgick den övertydliga symbolen av hur det gamla och nya Frankrike möts.
Men numret var också en musikalisk blandning som visar just internationell den franskspråkiga låtskatten är: Där fanns Malifödda Nakamuras låtar ”Poky” och ”Djadja”. Där fanns ”La Bohème” och ”For me… formidable” av Charles Aznavour, son till armeniska invandrare. Och däremellan: den urfranska allsång- och gitarrkillefavoriten ”Foule sentimentale”.
– Det är ett slags antologi av alla franska kulturer i ett enda kort stycke, sade Victor Le Masne.
Läs också:
Franska högernationalister: Hon är inte tillräckligt fransk
”Hennes liv är som en modern saga”
