Det spelar ingen roll hur djupt ner i jorden ett frö planteras, förr eller senare hittar det upp till ytan och blir något annat. Hiphoppen gick under sent 80- och tidigt 90-tal från gatans musik till att var och varannan hitmakare anlitade en gästrappare. Triphop gick i 90-talets början från att vara en ytterst lokal och marginell företeelse till att bli något världens största artister, Madonna till exempel, sökte sig till på jakt efter trovärdighet.
Drum’n’bass, för att ta ett mer aktuellt exempel, har varit på väg att göra en liknande resa. Även om det tagit väldigt lång tid.
När brittiska popstjärnan Pink Pantheress släppte sitt mixtejp ”Fancy that”, som innehöll åtminstone spår av drum’n’bass, för en dryg månad sedan var det ytterligare en naturlig del av en långsam, men tydlig, utveckling där genren haft en mer självklar plats i det breda och allmänna popmusikmedvetandet än någonsin tidigare. De senaste tio-femton åren har brittiska Tiktokpopstjärnor, uppvuxna i en UK-klubbkultur som amerikanska och mer Disney channel-stöpta popartister aldrig ens nosat på, sett det som helt naturligt att addera rasslande trummor till listpoppen. Pink Pantheress har varit drivande, tillsammans med Kenya Grace och den allestädes närvarande Charli XCX, som har pratat vitt och brett om sin kärlek till genren. Närmast ett fulländat möte mellan genrerna, mellan underjord och topplista, kom kanske Nia Archives med på förra årets ”Silence is loud”.
Det är inte svårt att förstå lockelsen från popstjärnornas sida. I sin ständiga jakt på nya sound har den kommersiella popmusiken alltid haft ett, på gott och ont, parasitiskt förhållande till dansmusik. I ständig jakt på ny näring suger den sig gärna fast på mer obskyra värddjur. I och med att drum’n’bassen, som få andra genrer, fortfarande låter före, och utanför, sin tid blir den självklart ett enkelt värddjur att fästa sig vid. Dessutom är dess kontraster, med den djupa mörka basen och de ettriga trummorna, perfekt anpassade för en modern popmusik som ofta fokuserar på just den typen av växelverkan mellan tungt och lätt, ljust och mörkt, hårt och mjukt.
Legeringen av brutal bas och snabba breakbeats lever som många andra dansmusikgenrer ofta sitt eget liv vid sidan av den mer traditionella popmusiken
Den ursprungliga drum’n’bassen har samtidigt och parallellt förgrenat sig och breddats. Den föddes långt nere i 90-talets mörkaste och rökigaste källarlokaler där bas gillade hörn, stroboskopen smattrade och kondensen rann från väggarna. Den spreds och växte via piratradiostationer och genom white label-tolvor i hål-i-väggen-skivaffärer.
På sätt och vis har den stannat där också. Legeringen av brutal bas och snabba breakbeats lever som många andra dansmusikgenrer ofta sitt eget liv vid sidan av den mer traditionella popmusiken. Många av genrens självklara fixstjärnor är desamma som under det sena 90- och tidiga 00-talet, från Goldie och Grooverider till de nyligen Sverigeaktuella LTJ Bukeem och Roni Size. Veteraner som Storm, Doc Scott, MC Fats, DRS, svenska Seba och Fox är alltjämt aktiva och i fin form medan pionjären Shy FX på senare år fått en imponerande nytändning. Genren har vitaliserats av till exempel skivbolag som Thirty One Recordings och artister som strålande Heron Flow och dBridge.
Samtidigt har en viss kommersialisering skett även i den ursprungliga drum’n’bassen. Med artister som stökigt grabbiga Chase & Status och poppiga Sub Focus har genren gjort en liknande resa som techno och house gjorde med EDM: blivit lite simplare och rakare. Dock – återigen – utan särskilt mycket uppmärksamhet utanför de inre kretsarna.
Den ökade bredden i drum’n’bassen som sådan har också smittat av sig på vilka typer av musik den influerar. Inte minst blir det tydligt här hemma, där klubbpopveteraner som Little Jinder och Fricky ser det som lika självklart att använda drum’n’bass som nyare artister som Deki Alem och Raghd. Eller ta Dungens närmast radikala integrering av drum’n’bass i sin folkpop.
Som så mycket annat inom utvecklingen av samtida popmusik drivs drum’n’bass-resan från underjorden till topplistorna främst av kvinnliga gen z-artister, gärna med en naturlig och öppensinnad koppling till framför allt brittisk danskultur. När Pitchfork uppmärksammade fenomenet i en artikel 2021 konstaterade Ronny Ho, Spotifys ansvariga för dansmusik och elektronisk musik, att en majoritet av artisterna inom den nya genren var kvinnor. Det gällde, enligt Ho, också bland lyssnarna.
Läs fler texter av Mattias Dahlström
