Det går fort nu. Under det nya årets första vecka har världspolitiken redan hunnit förändras mer än på flera årtionden. Sammanbrott av det internationella system som växte fram efter andra världskriget pågår i realtid. Ibland kallades det för den regelbaserade världsordningen och ibland för folkrätten (eller internationell lag). Av och till talades det om den enpoliga USA-ledda världsordningen.
Denna ordning innefattade att andra länders gränser inte får ändras med våld, att viktiga globala frågor regleras genom internationella fördrag, att det finns en FN-stadga som alla har att förhålla sig till och att stater har att respektera konventioner om mänskliga rättigheter.
Naturligtvis följde inte alla, särskilt inte supermakterna, dessa internationella förpliktelser särskilt konsekvent. Med undantag för Europa har efterkrigstidens 80 år snarare varit fyllda av utlandsstödda statskupper och militära invasioner. USA:s interventioner i Latinamerika, anfallskrig mot Irak, Sovjetunionens ockupation av Afghanistan och invasion av Ukraina och Kinas krig mot Vietnam är bara några exempel.
Då betraktades detta fortfarande som brott mot folkrätten. Men nu är hyckleriets era över. Stormakter som Ryssland och Kina, liksom nu även USA, försöker inte längre låtsas som att de respekterar det internationella regelsystemet.
I en färsk intervju i New York Times får Trump frågan om det finns några gränser för hans maktutövning. På det svarar han att det finns en sak: ”Min egen moral. Mitt eget sinne”. Och så tillägger han: ”Jag behöver inte internationell rätt. Jag är inte ute efter att skada människor.”
När de formella spärrarna har släppt och inget annat har ersatt den ordningen är det den starkes rätt som gäller. Det uttrycktes tydligt av Vita husets biträdande stabschef Stephen Miller, som alltmer framstår som Trumps chefsideolog, med anledning av USA:s krav på att lägga under sig Grönland:
– Vi lever i en värld där man kan prata hur mycket man vill om internationella trevligheter och allt annat. Men vi lever i den verkliga världen, som regeras med styrka, som styrs av våld, som styrs av makt. Det är världens järnhårda lagar sedan tidernas begynnelse, sade Miller.
De ”trevligheter” Miller syftar på är folkrätten, som ofta är svaga nationers och utsatta folkgruppers enda skydd mot stormaktsövergrepp.
I en artikel i The Atlantic påminner den amerikansk-polska författaren Anne Applebaum om hur världen går mot en uppdelning som George Orwell siade om i sin dystopiska roman ”1984”: Världen är uppdelad mellan de tre stormakterna som heter Oceanien, Östasien och Eurasien, och de befinner sig i ständiga krig. Ibland allierar sig två av dem mot den tredje, och plötsligt kan de byta sida utan att ge någon motivering. Det styrande Partiet i Oceanien förklarar då att ”vi har alltid varit i krig mot Eurasien (eller Östasien)”, och historieskrivningen skrivs omedelbart om så att det framstår som sant.
Att dra fram Orwells gamla framtidsvisioner kanske framstår som ett slitet retoriskt grepp och ingen tror heller att Trump har läst ”1984”. Men det går inte att komma ifrån att idén om att världen ska delas in i tre inflytandesfärer – där USA behärskar det västra halvklotet, Kina dominerar Asien och Ryssland kontrollerar Europa – är snarlik den brittiske författarens skräckscenario. Denna tanke har sedan länge varit populär i Ryssland, trions svagaste makt. Kreml hoppas på att spela en tung roll i en sådan ”mångpolig värld”.
Det nya är att en världsordning grundad på inflytandesfärer har fått ett starkt gensvar även i Vita huset. Det är en modell som påminner om Jalta, alltså platsen för den konferens vid slutet av andra världskriget då segrarmakterna (USA, Sovjetunionen och Storbritannien) förhandlade om en indelning i intressesfärer. ”Jalta” blev ett förhatligt begrepp i de nationer i Centraleuropa som tvingades in under Moskvas kolonialvälde.
Hittills har Trump inte fått till något nytt Jalta med sina kollegor Xi Jinping och Vladimir Putin. Hemmaopinionen i USA, det ryska anfallskriget mot Ukraina, liksom Kinas hotfulla agerande mot Taiwan, har än så länge stått i vägen för uppgörelser.
Därför har USA-presidenten fokuserat på den amerikanska kontinenten. Monroedoktrinen från 1823 gick ut på att USA kommer att bemöta varje försök från europeiska länders sida att blanda sig in i den amerikanska kontinenten med militär styrka. Den har nu av Trump uppdaterats till ”Donroedoktrinen”, som innebär att USA ska ha överhöghet över alla stater och naturresurser i den västra hemisfären. Det militära ingripandet i Venezuela och hotet om att annektera Grönland är de första stegen i ett förverkligande av denna tanke.
Donroedoktrinens återgång till en imperialism av 1800-talssnitt öppnar nya möjligheter för Ryssland och Kina, även om de förlorat en viktig allierad i Venezuelas diktator Nicolás Maduro. Det kan tolkas som att Trumps USA inte eftersträvar globalt herravälde, utan främst kontroll över den amerikanska kontinenten. Men också att USA väljer att vända sig från Europa och östra Asien, vilket ger Moskva och Peking friare händer i vad de betraktar som sina intressesfärer.
Det är i första hand dåliga nyheter för Ukraina och Taiwan. Men även för Kuba, Danmark och Mexiko. Enligt Trumps administration ska djungelns lag råda i världen, och då kan USA svårligen anklaga Ryssland och Kina för aggression med hänvisning till internationell lag.
Mark Galeotti, professor vid University College London, säger i sin podcast att USA:s öppna brott mot folkrätten inte är en dålig sak för Rysslands argumentation: ”Trots allt är Putins syn i grunden att detta är vad stormakter gör och stormakter har inflytelsesfärer.”
Eller som den Kremltrogna analytikern Sergej Markov sade till Reuters: ”Att Trump just ‘stal’ ett annat lands president visar att det i princip inte finns någon internationell rätt, det finns bara våldsanvändning. Men det har Ryssland vetat länge.”
Tong Zhao vid tankesmedjan Carnegie China säger till Wall Street Journal att ”Peking är fascinerat av Trumps intresse för stormakternas inflytelsesfärer. Man är intresserad av att undersöka om USA är villigt att göra större kompromisser i västra Stilla havet, inklusive i frågan om Taiwan och Sydkinesiska havet om Kina visar större hänsynsfullhet för USA på den amerikanska kontinenten”.
Det påminner om de signaler som kom från Ryssland för flera år sedan om en ”deal” med USA om att Venezuela kunde bytas mot Ukraina. Det blev inget av det då, men USA:s ingrepp mot Venezuela ger Ryssland nya argument att öka sitt inflytande över tidigare sovjetiska republiker, i Ukraina, i Baltikum, i Centralasien och Kaukasus.
Även för ett ensamt och tvehågset Europa är läget bekymmersamt, särskilt om USA skulle fullfölja hotet mot Grönland. Det skulle, som Danmarks statsminister Mette Frederiksen har konstaterat, innebära slutet på försvarsalliansen Nato. Och därmed slutet på ”västvärlden” som politiskt begrepp.
Läs mer:
”Donroedoktrinen” – nu vänder Trump blicken mot Latinamerika
Delcy Rodríguez i kläm mellan Trump och Maduros dödspatruller
Så gick USA:s operation mot Venezuela till
Med anfallet mot Venezuela står det klart att Trump är en krigspresident
Michael Winiarski: Trumps USA-strategi helt i Putins smak
