Det tar tre timmar för Nairobi att vakna. Nattetid ligger gatorna i den kenyanska huvudstaden kusligt övergivna. Men så hörs den första dieselmotorn frusta i gång vid busstationen på River Road. En gatsopare börjar svinga sin kvast på Biashara Street. Snart väller en armé av diversearbetare som promenerat från Kiberaslummen in genom Uhuruparken och vidare mot stadens centrum.
Människorna rör sig genom en bedagad stadskärna som visar lager av minnen från Kenyas olika epoker. På Banda Street ligger en av stadens äldre byggnader. Sedan länge omsprungen i höjd av grannfastigheterna, men ändå respektingivande för den som står på det schackrutiga marmorgolvet utanför entrén, mellan sex granitklädda kolonner. Från varsin sida av den breda trappan blickar två stenlejon mot gatan.
McMillan-biblioteket, byggt 1931 till minne av den brittisk-amerikanska kolonialisten Sir William Northrup McMillan. En tidskapsel från en mörk epok i Kenyas historia som nu har öppnats.
– Jag gick förbi här i princip varje dag på väg till universitetet när jag pluggade, säger Wanjiru ”Shiro” Koinange.
Första gången hon gick in i biblioteket var för 15 år sedan. Hon var då en aspirerande författare, och mångsysslare i kulturbranschen. Bland annat hjälpte hon till med produktionen av litteraturfestivalen Kwani, där vännen Angela Wachuka, förläggare, var en drivande kraft.
– Det var sorgligt att se vilket skick det var i. Det var mer ett lager än ett bibliotek och det fanns knappt någon plats att sitta på, berättar Wanjiru Koinange.
Hon är barnbarn till Mbiyu Koinange, en av Kenyas mest inflytelserika politiker under självständighetseran. Wachukas pappa var diplomat och mamman kolumnist på en stor tidning. Båda kvinnorna växte upp i en privilegierad medelklassmiljö, nära kulturen, litteraturen och berättandet. De är sedan många år bekanta ansikten i Nairobis kulturliv som får sin energi från driftiga personer snarare än tunga institutioner.
Första besöket på McMillan var nedslående. Hyllor med dammiga böcker hade stagats upp med träpålar för att inte välta. Möbler hade staplats på varandra som om en naturkatastrof ägt rum. Genom golvbrunnarna i källaren hade vatten trängt upp och från taket hängde flagor av färg från alla fuktskador. Personalen bekostade ur egen ficka tvål och såpa för den begränsade städningen.
”Är det här som mina böcker kommer att hamna? På en plats där ingen läser dem? Vad ska jag ta mig för i livet, om detta är hur litteratur förvaltas i Kenya?” frågade sig Wanjiru Koinange.
Varken Koinange eller Wachuka kunde släppa biblioteket ur tankarna. Potentialen var enorm, men för att den skulle förverkligas krävdes att de bröt loss byggnaden ur myndigheternas dödsgrepp.
För snart tio år sedan hade en gemensam vision mognat och de befann sig på samma plats i liv och karriär. De bildade en stiftelse som de kallade för Book Bunk, och lyckades övertala Nairobis politiker att släppa kontrollen till dem under fem års tid då de skulle driva och renovera McMillan.
Det visade sig att biblioteket dolde många överraskningar innanför sina murar. En första sådan var att McMillan hade två yngre men lika eftersatta filialer i de fattigare områdena Makadara och Kaloleni.
Detta gjorde resursbristen akut, och omedelbart startade insamlandet av medel. Biblioteket pyntades för en första insamlingsgala. Nu var det Nairobis hippa kulturelit som minglade med toppolitiker och filantroper i den stora hörsalen, där vita män en gång i tiden hade diskuterat världspolitik och jaktresor.
Vad hade kolonisatörerna sagt om de såg lokalen full av kenyaner? Under många år var svarta afrikaner förbjudna att besöka McMillan. Biblioteket byggdes under den tid då alla vuxna kenyaner var tvungna att bära en kipande, en metalldosa runt halsen som innehöll deras identitetsdokument och arbetshistorik, och deras rörelsefrihet var kraftigt begränsad. Först under det sena 1950-talet, när en kommande självständighet var oundviklig, tilläts alla kenyaner innanför portarna.
Landets ständigt Nobelpristippade nationalskald Ngugi wa Thiong’o, som avled tidigare i år, menade att det koloniala förtrycket fortsatte långt efter att landet fått sin frihet. Britterna kontrollerade ju språket och i förlängningen kulturen och människors tankar. Han eftersträvade ett ”avkoloniserande av medvetandet”, vilket är en kamp som fått förnyad kraft under de senaste decennierna. Inte bara i Kenya.
2009 talade den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie om hur personerna i hennes tidiga alster åt äpplen och lekte i snön, trots att berättelserna utspelade sig i Nigeria. För det var vad alla karaktärer gjort i böckerna hon själv hade läst i sin barndom.
I Sydafrika har man efter år av studentprotester börjat ”avkolonisera” utbildningen. Det innebär att västerländska perspektiv får stryka på foten när landet skapar en ny läroplan som utgår från sydafrikanska behov och erfarenheter.
– Sydafrika har kommit längre för att de lyfter fram sin egen kultur. Vi kenyaner värnar fortfarande vårt koloniala arv, säger Wanjiru Koinange och fortsätter:
– Låt mig ge dig ett exempel: Jag bråkar ständigt med min bank och telefonbolaget Safaricom som insisterar på att jag ska skriva mitt engelska namn först.
Vad heter du mer?
– Jag tänker inte ens berätta för jag gillar inte det namnet, säger Wanjiru Koinange med ett snett leende.
Avkoloniseringen av McMillan, denna symbol för Storbritannien i hjärtat av Nairobi, tog sin början 2018. Något motstånd mot det övergripande ideologiska projektet mötte inte Book Bunk, men däremot fick de en inblick i en korrupt politisk värld där det är svårt att nå resultat med en tunn plånbok.
I början visade politikerna begränsat intresse för processen och var mest fokuserade på intäktsskapande inslag som offentliga toaletter och ett kafé i anslutning till huvudbyggnaden.
Först när insamlingen nått ett avgörande skede – Book Bunk skulle få en donation värd flera miljoner kronor – visade politikerna ett plötsligt engagemang. En tjänsteman sade till dem, när avtalet skulle förlängas efter de första åren:
– Ni vet, tjejer, jag vet inte varför ni har vuxit upp i tron att saker kan göras för ingenting. Det här är Kenya. Allt har ett pris. Jag har ert pappersarbete klart, men det kommer med villkor.
Scenen återges i dokumentären ”How to build a library”, som hade premiär på Sundancefestivalen i januari. Den har följt McMillan-projektet under de första åren och är regisserad av kenyanen Maia Lekow och australiensaren Christopher King, som också är bosatt i Kenya.
Det är talande att arbetet fortskred snabbare när Nairobis guvernör, den excentriske Mike Sonko, var upptagen av snåriga politiska strider.
– Om politikerna ändå inte ska göra något för dig, är det bättre att de håller sig undan och inte lägger några hinder i din väg, säger Angela Wachuka.
Hon säger att deras högt ställda ambitioner väckte misstanke i den politiska världen.
– Det finns en föreställning om att oavsett vad du gör, är det som utgångspunkt för en framtida politisk karriär.
Under arbetet fick Koinange och Wachuka sätta sig in i både byggnadsvård och biblioteksvetenskap. Ett omfattande katalogiseringsarbete påbörjades. Hundratusentals objekt skulle bokföras digitalt. Men enligt vilket system? Det som är rådande i biblioteksvärlden heter Dewey decimalklassifikation, DDK. Det skapades redan på 1800-talet och utgår från en europeisk världsordning. Till exempel finns det 79 underkategorier för litteratur på europeiska språk, men bara en för 2 000 afrikanska språk.
Book Bunk arbetade i mer än två års tid på ett katalogsystem som är mer anpassat för ämnen och språk som är relevanta för Kenya och Afrika. Det stötte på patrull hos bibliotekarierna som sedan tidigare arbetade på McMillan och fortfarande var anställda. För dem var det en fråga om yrkesstolthet att fortsätta med Dewey. Parterna fick kompromissa.
– Nu använder vi Dewey internt och ett annat system som besökarna ser. Om vi ska avkolonisera innehållet så måste vi också ha ett system för att lagra informationen som är inkluderande, säger Wachuka.
En omfattande gallring ska genomföras, samtidigt som biblioteket fylls på med nya verk. Redan har Book Bunk tagit emot 24 000 böcker från en internationell stiftelse.
– Vi har ett särskilt intresse för böcker av afrikaner. Vi vill bygga upp en robust samling, berättar Wachuka.
När Book Bunk-stiftelsens personal började gå igenom innehållet – 175 807 objekt har bokförts till dags dato – hittade de knappt några verk av afrikanska upphovsmän. Kenyanerna förekom förvisso i arkivmaterialet, men det var i statistroller och ofta i avhumaniserande sammanhang. En stark scen i dokumentären ”How to build a library” visar en konversation mellan två anställda som under arbetet har hittat en bild av den första offentliga hängningen av en kenyan 1907.
Bilden kommer att finnas kvar på biblioteket.
– Det finns en hel del problematiskt material i samlingarna och inslag som är rent rasistiska. Men vi vill inte göra oss av med det materialet. Det är viktigt att behålla även verk som kan väcka anstöt, säger Wachuka.
Koinange konstaterar att förhållandet till Storbritannien alltid kommer att vara en del av Kenya, men att det handlar om att skapa en ny balans i samlingarna.
– När vi restaurerar så eftersträvar vi en jämvikt mellan en problematisk historia och en hoppfull framtid.
De två mindre biblioteken har blivit testytor inför det större arbete som väntar med ”moderskeppet” McMillan.
Orpah Agunda, som började på Book Bunk som praktikant och nu är utexaminerad lärare i en offentlig skola, hoppar ofta in som volontär på det mindre Makadara-biblioteket i Eastlands och säger att hon inte kan hålla sig borta. Trots att hon har fem barn hemma.
– Det finns inget som det här stället i området. Det håller barnen upptagna, och borta från gatan som har många faror, säger Agunda.
Hon ser biblioteket som omistligt för att stärka barnens kulturella identitet.
– Jag använder nästan uteslutande afrikanska berättelser av afrikanska författare för afrikanska barn. Kultur är vad som skiljer oss från andra och utan den är du rotlös. Om du inte vet var du kommer ifrån, vet du inte vart du är på väg, säger hon.
För två år sedan kom ett oväntat samtal till Book Bunk från British Council, det brittiska kulturinstitutet som har en filial i Nairobi.
– Det kändes problematiskt från första stund, säger Wanjiru Koinange.
Den som ringde berättade att kung Charles, Samväldets nykrönta överhuvud, skulle komma till Nairobi för att fira sin födelsedag. Makadara-biblioteket hade valts ut för en punkt i det kungliga schemat.
– Det som var mest motstridigt för oss var att vi inte kunde säga nej. Vi tillfrågades inte utan blev tillsagda.
Snart rullade den svarta Range Rovern, dekorerad med kungahusets standar, upp framför portarna i Makadara. Wachuka och Koinange neg för både kungen och drottningen.
British Council har varit en av projektets största och mest långvariga finansiärer. De hade inte något riktigt val.
– Det är nog den stund jag våndats kring mest under hela det här projektet. Vi visste ju att vi inte kunde driva vårt avkoloniseringsprojekt utan brittiskt stöd. Men samtidigt, hela arrangemanget och sättet som de anlände på, påminde väldigt mycket om koloniala tider.
– Det hade varit bättre om de bara dök upp som vem som helst, säger Koinange.
Senare på kvällen, vid en bankett i presidentpalatset, uttryckte kungen sin kärlek för Kenya, landet där hans mamma befann sig när hon blev drottning under brinnande Maumau-uppror.
– Felen som gjorts i det förflutna orsakar den största sorg och den djupaste ånger. Avskyvärda och orättfärdiga våldshandlingar begicks mot kenyaner när de förde en smärtsam kamp för självständighet och suveränitet – och för det kan det inte finnas någon ursäkt, sade kungen.
Men två år senare har inget hänt. Koinange väntar fortfarande på några tecken på att kungahuset på allvar vill se en nystart i relationen, på jämlika grunder som han uttryckt det i sitt tal.
Biltutorna ekar mellan husväggarna på Banda Street. Trafiken ute på motorleden Uhuru Highway har tjocknat.
Här på gatorna rasade kravaller förra året, när Generation Z-ungdomar protesterade mot skattehöjningar och korruption.
I dag är det en stillsam fredag. Det är examenstider och trapporna till McMillan har förvandlats till fotostudio för unga studenter som poserar i fyrkantiga hattar.
Kenyas regering balanserar på randen till konkurs. Frågan är hur finansieringen ser ut på längre sikt, när Book Bunk en dag träder åt sidan. Kanske kommer politikerna känna sig manade att förvalta verksamheten, när det inte längre handlar om ett arv från de vita britterna utan om en ny skapelse av två kenyanska kvinnor?
Wachuka och Koinange är främst inställda på upprustningen av ”moderskeppet”. I januari stänger McMillan-biblioteket för en totalrenovering som kommer att ta åtminstone nio månader. Finansieringen blir nog aldrig klar för en verksamhet som denna, men de har samlat in mångmiljonbelopp för att ta sig an de mest omfattande arbetena. Svenska arkitektfirman White, som har mångårig närvaro i Nairobi, har stått för ritningarna.
– De vet så mycket om bevarande. Det har varit väldigt många tekniska samtal, säger Wachuka.
Kommer det koloniala namnet McMillan att hänga kvar? Wachuka säger att det skulle vara svårt att få tillstånd att ändra fasaden. Och hon ser hellre ett samtal mellan kenyaner om vad byggnaden ska användas till, än om namnet som är inristat ovanför entrén.
– Först och främst är utmaningen att skapa en samling som speglar stadens demografi, sedan kan vi ha den diskussionen, säger hon.
