”Jag skippade lunchen för att spara plats för julbordet”
”Det var inte lite kalorier i denna”
”Nu är man allt förtjänt av lite julmat”
”Efter det här behöver jag inte äta på en vecka”
Känner du igen något av dessa uttryck? Under julhelgen samlas man ofta kring mat och med det kommer kommentarer. För dem med en komplicerad relation till kropp, träning och ätande kan det kännas som ett minfält. Johanna Larsson Stenquist, som själv har haft en ätstörning och nu jobbar på riksföreningen Frisk & fri, känner igen sig.
– Julen är en så himla traditionell högtid. Det finns gamla familjemönster och en kultur om hur vi pratar om kropp och mat, säger hon.
En tradition som Johanna tar upp är nyårslöften, som inte allt för sällan handlar om att man ska börja träna eller gå ner i vikt efter julen.
– För någon som inte lider av en ätstörning kan det vara lätt att skuffa undan. Men hos en person som går igenom en ätstörning så är det någonting som bara sugs in.
Ungefär 200 000 personer uppskattades ha en ätstörning i Sverige 2024, enligt Socialstyrelsen. Men mörkertalet tros vara stort. Johanna Larsson Stenquist tycker det är viktigt att påminna om att det är långt ifrån alla som berättat för sina närstående vad man går igenom. Under nästan hela Johannas sjukdomsperiod var det ingen som visste om att hon kämpade mot en ätstörning eftersom det inte syntes på henne.
– Jag var oftast den som var väldigt glad. Jag hade en mur men inombords så var det kaos, panik och misär. Även om jag var omgiven av väldigt mycket människor så kände jag mig som den ensammaste människan i världen. Ingen förstod eller visste vad jag gick igenom.
Utöver kommentarer så innebar julhelgen mycket stress eftersom rutinerna som Johannas ätstörning hade satt upp rubbades. Hon hade inte längre samma kontroll över vad, när och hur hon skulle äta.
Oavsett om man vet att man har någon i sin närhet som kämpar tycker Johanna att man ska fundera över sina samtalsvanor.
– Man kan välja bort pratet om ”bra” och ”dålig” mat, kroppskommentarer och prat om träning på ett kravfyllt sätt under julen. Det finns roligare saker att prata om.
Trots att det kan vara läskigt ska man inte vara rädd för att förvärra situationen genom att våga prata med den man är orolig för, tycker Johanna. Däremot bör man göra det i en situation som är lugn och trygg för den drabbade.
– Man kanske inte ska fråga hur det känns en timme innan alla kommer eller mitt under julbordet. Gör det hellre när ni är ensamma, några dagar eller en vecka innan jul.
Johanna tror också att man ska vara försiktig med att bara komma med lösningar. I stället kan man fråga den drabbade vad man kan göra för att stötta utan att lägga någon press på att personen ska behöva förklara sig.
– Att bara våga säga att ”jag ser att det här är väldigt jobbigt men jag finns här och jag är här med dig” är så otroligt värdefullt.
Hon tipsar om att man till exempel kan erbjuda att ta en paus i firandet. Något som kan behövas för den drabbade men också för syskon eller föräldrar som påverkas av situationen.
Att inte kunna fira som vanligt eller njuta av högtiden kan också leda till en känsla av skam, berättar Johanna.
– Det finns väldigt tydliga krav på prestation och att julen ska vara konfliktfri. Det blir en väldigt svår tid för någon som känner att de inte kan leva upp till de här kraven.
Något som hon också tror att närstående kan uppleva under ledigheten då det inte finns samma tillgång till stöd från vården.
– Det kan finnas skamkänslor kring varför ens närstående inte mår bra under högtiden eller att det är svårt att veta hur man ska agera.
I dag är Johanna Larsson Stenquist 28 år gammal och frisk och fri från sin ätstörning. Vändningen för henne kom när hon vågade ta hjälp som 20-åring.
– Jag fick på något sätt bekräftat att det inte var normalt att ha det som jag hade det.
80 procent av alla som drabbas av en ätstörning blir helt friska, enligt Folkhälsomyndighetens siffror. Nu ser Johannas jular helt annorlunda ut från åren då hon var sjuk.
– Det var bara överlevnadsinstinkt inombords och strategier för att klara det mentalt. Nu är julen förknippad med väldigt mycket värme och kärlek.
Läs mer:
För Anna blev träningen ett tvång: ”Jag blev helt instängd i mig själv”
Wilma, 23: ”Min sjukdom vill helst att jag inte ska äta något alls”
