”Jag skriver sagor, och människan behöver sagor. Så har det alltid varit. Så är det med det…”
Så presenterade Astrid Lindgren ”Ronja Rövardotter” för världen 1981. Hennes egen favoritfolksaga ”Prins Hatt under jorden” är en svensk variant av de antika myterna ”Amor och Psyche” och ”Orfeus och Eurydike”, om en prinsessa som beger sig ner i underjorden för att rädda sin prins ur klorna på en häxa. Visst känner vi igen motivet i Lindgrens egen sagoroman.
Det är tidig medeltid djupt inne i en tät svensk urskog. I en övergiven borg föds Ronja en kulen natt samtidigt som blixten slår ner i fästningen och klyver den itu. De skränande vildvittrorna vittrar blod och rövarkungen Mattis fredar flickungen med armborstet. I den labyrintiska ”Mattisborgen” har han flyttat in med hustrun Lovis, sina rövare och inte minst den kloke Skalle-Per, en gammal narr som både gisslar och ger råd.
Ronjas rit de passage är att ge sig ut i trollskogen och bli ett med den, att lära känna dess förunderliga väsen. Hon möter Birk, son till faderns nemesis Borka, som med sina rövare våldgästar den del av borgen som skiljts av genom blixtnedslaget. Borka och hans anhang har drivits bort från de egna trakterna av fogdens knektar. Det blir för mycket för Mattis som vill vara ensam herre i sin egen skog och en bitter fejd utkämpas mellan rövarbanden. Samtidigt finner Ronja och Birk varandra i vänskap, ett slags syskonskap och rent av kärlek.
Det påminner om Shakespeares ”Romeo och Julia” (1597), Mattis och Borka är lika angelägna som Capulet och Montague om att deras släktled inte ska korsas. Lindgren knyter an till motivet om den förbjudna kärleken som löper genom den västerländska litteraturen från Ovidius ”Pyramus och Thisbe” och den keltiska sagan ”Tristan och Isolde”. Kvinnan och mannen blir fullständiga genom den jämlika kärleken till varandra.
”Ronja Rövardotter” delar samma underliggande sorg som Lindgrens tidigare sagoromaner, men skildrar inte den bibliska kampen mellan gott och ont i livet efter detta, utan utspelar sig i vår egen, ännu förtrollade värld. Likt Shakespeare spar Lindgren på moralkakorna och ger rum åt det mänskliga psyket. Karaktärerna tänker, känner och handlar utifrån egna horisonter, här finns inga djävular som riddar Kato med hjärta av sten i ”Mio, min Mio” (1954) eller den brutale tyrannen Tengil i ”Bröderna Lejonhjärta” (1973).
Lindgren låter det övernaturliga spegla det inre tillståndet. Hennes alldeles egna fauna av skymningsvarelser lämnar rån, vättar och älvor därhän. Vildvittrorna, de olycksbådande människolika rovfåglarna, samlas som blodtörstiga gamar när döden nalkas, de kusliga grådvärgarna smyger fram i dimman vädrande människors rädsla, de förvirrade rumpnissarna väcker medlidande skratt och de lurviga skumtrollen en närmast erotisk sensualism när de vaggande dansar i månskenet.
Som agnostisk modernist rör sig Lindgren bortom kristendomens och sagotraditionens föreställning om gott och ont. Både Jean-Jacques Rousseau och Friedrich Nietzsche går igen i hennes subversiva barnböcker.
Pippi Långstrump, en nietzscheansk ”übermädchen”, möter livet utan fruktan, ser igenom skolans förstelnade ”sanningar” och reser sig över samhällets konventioner när hon stiftar egna lagar och skapar egna värden. Emil i Lönneberga delar passande nog namn med Rousseaus naturbarn Émile, som fostras att leva efter eget huvud och samvete. Han rör till med ett kreativt kaos med sina hyss i det sena 1800-talets fromma idylliska bondesamhälle i småländska Katthult.
Ronja trampar ut sin egen stig och blir ett med den levande skogen. Vårt inre och naturen hänger samman i en symbios, Lindgrens andliga skogsromantik känner vi igen oss i, vi svenskar, granskogens folk
Ronja förkroppsligar en felande länk mellan Rousseaus naturdyrkan och Nietzsches övermänsklighet. Lindgren var uttryckligen influerad av den amerikanske tänkaren Henry David Thoreau.
Som anarkist, kritisk till samhällets och teknologins utveckling, förordade han självförsörjning och återgång till naturen som vägen till individens frihet och ett liv i ekologisk samklang med världen. Ronja trampar ut sin egen stig och blir ett med den levande skogen. Vårt inre och naturen hänger samman i en symbios, Lindgrens andliga skogsromantik känner vi igen oss i, vi svenskar, granskogens folk.
För Rousseau är naturtillståndet idealet, det är genom civilisationens utveckling som ojämlikheten uppstår mellan människorna och vi blir slavar under oss själva. En gång ägde vi en naturlig självkärlek, ett värderande av den egna existensen. Den upphörde när vi trädde in i samhället och ersattes av en falsk självuppfattning, helt beroende av hur andra ser på oss, vilket anseende vi tillmäts. Det lyckliga tillståndet där vi älskar oss själva för vår egen skull ersätts med den ständiga olyckan i att behöva jaga andras erkännande. Endast ett socialt kontrakt som etablerar lika rättigheter och rättvisa institutioner i ett jämlikt samhälle, kan råda bot på detta.
Skalle-Per är vishetens röst i ”Ronja Rövardotter”, och likt Puck i Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” styr han handlingen genom list mot det oundvikliga slutet. Inte bara förmår Skalle-Per Mattis och Borka att lägga ner vapnen och gå samman mot fogdens knektar, han uppmuntrar Ronja att inte gå i sin fars fotspår och att begrava röveriet en gång för alla. Skalle-Per är rent av ormen i paradiset, en förmedlare av förbjuden kunskap, när han talar om för henne att det finns en rikedom av silver att bryta i bergen (det har en grådvärg visat honom!). Det är vad Ronja föreslår sin ”Adam”, Birk, att de ska bli bergsmän.
Rövarnas tid är förbi och något mer civiliserat tillträder, kanske ett kliv mot en rousseausk ordnad, fri och jämlik tillvaro. Ronja och Birk flyttar till Björngrottan för att börja ett nytt eget liv, men samtidigt är det oskyldiga naturtillståndet är förlorat, snart lever de inte längre med naturen utan med utnyttjande av den. Världen är avförtrollad och den sista sagan förtäljd.
Läs också:
Nya ”Ronja Rövardotter” är rått realistisk med hög skrämselfaktor
