Vilken är den just nu hetaste accessoaren? Boken. På Instagram poserar modeller, artister och kändisar med böcker, och deras följare gör det följare gör bäst – följer efter.
Bokförlagen kallar det ”litterärt genomslag”. Men vad säger det egentligen att vår mest tongivande läsare just nu är en ung kvinna som lägger upp en perfekt kurerad bild på sig själv med en Joan Didion i strandväskan?
När Esquire skrev om Sally Rooneys ”Intermezzo” löd rubriken: ”Är du cool nog för att läsa Rooneys senaste?” En fråga med mer än ett uns allvar bakom ironin. För i det digitala tidevarvet har bokomslaget blivit en lika avgörande komponent som berättelsen.
”När jag skrollar möts jag av bild efter bild på snygga kvinnor som poserar nonchalant med böcker, utsträckta på strandhanddukar med ansiktet dolt bakom författare som Sylvia Plath, Joan Didion och Eve Babitz. Men precis som alla trender på 2000-talet är framväxten av den ’litterära it-girlen’ helt och hållet en estetisk fråga”, skriver Alice Garnett i Prospect (10/7 2024).
Cool girl-litteratur – vad är det egentligen? Böcker som unga kvinnor läser och gärna visar upp. Ofta skrivna av andra kvinnor, med Instagramvänliga omslag. Huvudpersonerna är sällan lyckliga. De är arga, melankoliska, självdestruktiva. Sörjande. Garanterat uttråkade.
Poeten och modellen Ashleah Gonzales intervjuades nyligen i NPR om fenomenet. Hon berättar om ett bokbord i sin lokala butik i Arizona, där ett nytt urval plötsligt dök upp. ”Någon här har Tiktok”, säger hon, ”de här böckerna är helt klart kurerade av någon i generation Z.”
Alla som varit i en bokhandel de senaste åren kan vittna om samma sak som Gonzalez. Förutom Babitz och Didion återfinns ofta romaner av Emma Cline, Ottessa Moshfegh, Mona Anward, liksom moderna klassiker som ”The virgin suicides” och ”Valley of the dolls”.
Men vad är det egentligen som gör en bok cool? Är det detsamma som att den är bra? Och kan i så fall den litteratur som klassas som cool girl-litteratur tas på allvar i de litterära finrummen?
Ta Coco Mellors som exempel. Hennes debutroman ”Cleopatra and Frankenstein” (2022) slog inte igenom för sitt språk, utan för sitt omslag – ett oljeporträtt av en sorgsen kvinna målad av Gill Button. När den sedan syntes i händerna på Carrie Bradshaw i tv-serien ”And just like that” var succén ett faktum. Året därpå gav Mellors ut uppföljaren ”Blue sisters” och fick då en lanseringsturné i stil med sin generationskamrat Sally Rooney.
I Sverige kan Amanda Romare sägas vara en motsvarighet. ”Halva Malmö består av killar som har dumpat mig” från 2021 blev ett samtalsämne inte bara för titeln, utan för sitt uttrycksfulla omslag. I den första säsongen av SVT:s ”Cyklopernas land” pratar journalisten Amie Bramme Sey om ”Halva Malmö” när hon frågar panelmedlemmen tillika författaren Tone Schunnesson hur viktigt ett omslag och titeln på en bok är. Schunnesson svarar: ”Det är allt.”
Det är ingen slump att det den coola, unga tjejen läser får vingar. Tiqqun, en anonym grupp av franska intellektuella, skev 1999 i ”Preliminary materials for a theory of the young-girl”: ”Den unga flickan är en central figur eftersom hon personifierar kapitalets utvidgning från produktionssfären till varje aspekt av mänskligt liv och relationer, och fungerar som den ideala, självexploaterande konsumenten och en ’levande valuta’ i en ständigt kommodifierad värld.”
Problemet är inte att cool girl-litteratur existerar. Problemet är att det är just den litteraturen som dominerar flödet. Och att andra berättelser, de som inte låter sig förpackas lika lätt, riskerar att försvinna.
Kritiker har dessutom påpekat att etiketten cool girl-litteratur förenklar och förminskar. Phoebe Stuckes skriver i The Guardian att begreppet ”misslyckas med att identifiera de komplexa känslorna i böckerna på grund av vår allt mer infantila syn på kvinnliga författare”.
Ändå är det svårt att avfärda cool girl-litteraturen helt. Den har gjort något som få andra genrer lyckats med på senare år: fått fler att faktiskt läsa. Adlibris senaste undersökning visar att för generation Z är boken en förlängning av jaget. Det som betyder något är inte längre vad du läser – utan vad det säger om dig att du läser det.
Och kanske är det här vi landar. När en roman blir ett objekt att kurera sin identitet med upphör den att vara enbart berättelse. Den blir position. Signal. Filter. Jia Tolentino skriver i essäsamlingen ”Falsk spegel” att nätet har gjort oss alla till varumärken. I kapitlet ”Alltid optimera” är Tolentinos slutsats att våra varumärken måste vara i ständig drift och uppvisa perfektion genom att ”reproducera vilka vi känner, vilka vi tror att vi är och vilka vi vill vara”.
Cool girl-litteraturen är exakt det: en litterär persona som går att posta. En bok som fungerar lika bra som introspektiv spegel som förstärkande estetik.
Finns det någon motsvarande litteratur för coola pojkar? Jag frågar Andrew Limbong som driver litteraturpodcasten ”Book of the day” för NPR, och som gjorde inslaget om ”cool girl literature”. Han säger att det han ser amerikanska män läsa på sociala medier är klassiska västernromaner, som Cormac McCarthys ”Blodets meridian” och Larry McMurtrys ”Den långa färden”.
– Jag tror att det fungerar lite annorlunda för män än för kvinnor. Jag ser mycket metakommentarer om den ”performativa mannen” – alltså killar som läser böcker och medvetet blinkar åt själva showen. Boken de väljer i det här sammanhanget är ofta något i stil med bell hooks ”Allt om kärlek”.
Lucas Oakeley är brittisk författare och journalist. På sina sociala medier har han en serie som heter ”Books for boys”. Precis som Limbong håller han med om att man mest ser män som läser romaner om män som möter vildmarken med bara en häst som sällskap.
– Annars är allt av Bukowski ett säkert kort på soffbordet hos vilken man som helst som äger Radiohead på vinyl. På sistone – och det är uppfriskande – har jag sett ”The white album” av Joan Didion dyka upp allt oftare på Instagram och Tiktok. Fler män som läser Didion kan bara vara bra i mina ögon.
Ser du några böcker som trendar bland kända män, som spiller över till andra läsande män?
– Jag vet inte om Timothée Chalamet som läser ”Dune” på tunnelbanan räknas, eftersom han spelade huvudrollen i filmversionen, men jag ser många exemplar av ”Dune” hos män i offentligheten. Paul Mescal sågs också läsa ”Stoner” av John Williams på en bar en gång, och jag är övertygad om att många män köpt den boken just därför. Hur som helst är ”Stoner” en utmärkt roman, och jag är glad att den blivit något av en cool boy-klassiker.
Nyligen träffade jag en bekant som sa att hennes generation, generation Z, lider av ett stort bildningskomplex. Det fick mig att tänka på ett klipp som Vogue publicerat på Instagram, där de ber modellen Hailey Bieber visa vad hon har i sin handväska. Fram åker en parfym, en hudkräm, en ögonmask och två böcker: Nietzsche och Kant.
Litteraturen har alltid haft flera funktioner, den kan vara både djup och dekor. I en tid då människor tillbringar mer och mer tid framför skärmarna kanske kändisars inflytande över våra läsvanor kan vara något bra. När ingen annan tar ansvar för folkbildningen skulle man närmast kunna betrakta Hailey Biebers lästips som en samhällsinsats.
Läs mer av DN:s litteraturbevakning här
