Så tog Ukraina tillbaka initiativet i kriget

Bilen är en kamouflagemålad Isuzu pickup med störsändare på taket. Den ska leda oss till drönarpiloternas position, och vi instrueras att köra så nära det går. Avståndet får vara högst trettio meter.

Ryska drönare patrullerar ofta här. Den som inte har störsändare är ett lätt byte.

Pickupen framför oss kör i expressfart. Fordonen hoppar på de gropiga vägarna. Himmelsblå snår av cikorior och blåklockor, vitmålade hus och äppelträdgårdar svischar förbi.

Vi stannar i en lummig skogsdunge. Bilarna parkeras under träden, soldaterna går i förväg längs en smal skogsstig. Piloterna arbetar i en jordhåla med kamouflerad ingång. Drönarkrig handlar framför allt om en sak: Att inte synas.

– I går hittade vi ett mål. En av deras drönarcentraler som vi nu ska ta itu med, säger sergeant Oleksandr Dub, ledare för gruppen.

Dub är klädd i keps, solglasögon och militärens gröna t-tröja. Varken han eller de övriga soldaterna bär skyddsutrustning. Avslappnade och fyllda med självförtroende liknar de snarare ett kompisgäng än strikt disciplinerade soldater.

Ungefär fyra mil bort ligger Kupjansk, en industristad i Donbass i östra Ukraina. En stad som har blivit en symbol för det nya ukrainska självförtroendet.

Nästan ingen bor visserligen där längre. Staden ligger till största delen i ruiner. Men den är fortfarande ukrainsk. Ukraina försvarar den med drönare i luften och små grupper nedgrävda infanterister på marken.

Sedan några månader tillbaka har Ukraina haft taktpinnen i kriget. Ukrainska drönare har gjort hundratals attacker djupt inne i Ryssland. De har lyckats förstöra så många bränsledepåer och oljeraffinaderier att miljontals ryska invånare måste köa för bensin.

På slagfältet har det gradvisa ryska avancemanget stoppats. På sina håll har Ukraina rentav tagit tillbaka territorier.

Just Kupjansk har Ryssland själv gjort till en symbol genom att gång på gång påstå att man erövrat staden. Och det var visserligen nära. I november 2025 hade hundratals ryska soldater smugit sig in i flera stadsdelar. Den 20 november tillkännagav Putin att Kupjansk var ryskt.

Ungefär samtidigt inledde Ukraina en djärv operation. Infanterister, stödda av artilleri och drönare, gick in i staden. De ryska soldaterna var oförberedda, deras linjer var uttunnade och de kunde inte hålla stånd. I en berömd video den 12 december ställde sig Volodymyr Zelenskyj vid infarten till Kupjansk och tackade sina soldater för väl utfört arbete.

Jevhen, 33, monterar ihop en Laleika. En ukrainsk spiondrönare, vars namn betyder stork. Med planet på axeln småspringer han ut på åkern tillsammans med piloten Oleksandr, 37. De spänner ut ett flera meter långt gummiband och slungar upp planet i luften, mot ryskockuperat område.

Tio minuter senare sitter vi nere i jordkällaren, vid ett kontrollbord fyllt av snusdosor, vejpingfodral och datorskärmar. ”Storken” har fått korn på något.

På skärmen zoomar en av piloterna in en rysk soldat. Mannen kör motorcykel längs en öde åkerväg. Vid varje utbränt vrak av en stridsvagn eller en bil stannar han för att leta efter något. Troligen är det bränsle.

I minst femton minuter fortsätter soldaten. Han kör mitt på vägen och syns hur tydligt som helst.

– Den jäveln har ingen aning om att vi ser honom. Spionplanen flyger så högt att de inte syns från marken, säger Oleksandr Dub.

Jag hinner tänka för mig själv: Ska de ta livet av soldaten nu bara för att vi är här?

Sedan säger Oleksandr Dub:

– Vi släpper den där. Det finns en artilleripjäs på närmare håll, den är viktigare.

Sergeanten lutar sig tillbaka och tänder en vejp-cigarrett. Han har redan lokaliserat pjäsen, dold under ett träd. Själv ser jag den inte, hur jag än försöker.

Piloterna väntar på att attackdrönaren Bulava (Spikklubba) ska komma fram till målet. Att drönarna är ukrainsktillverkade har många fördelar, framför allt när det gäller den tekniska supporten.

– Om vi har ett tekniskt problem kan vi ringa servicecentret dygnet runt. Jag behöver inte ens ta ned planet, problemet går att lösa medan det är i luften. Det är otroligt praktiskt, säger Oleksandr.

Via en datorskärm kommunicerar han med ett drönarteam i grannskapet. De förolämpar varandra kärleksfullt.

– Tänker ni få något till stånd i dag? Ni som saknar händer att jobba med? säger Oleksandr till gruppledaren.

Han får en uppsluppen ström ryska förolämpningar till svar. Soldaterna använder både ukrainska och ryska när de talar med varandra, de byter sömlöst mellan språken.

Självförtroendet är på topp. Framgångarna för ukrainska armén började med återerövringen av Kupjansk i december 2025.

– Kupjansk var något vi planerade väl. Ryssarna hade inte väntat sig det.

Det säger 42-årige Leonid, sergeant på en ledningscentral för drönaroperationer. Centralen ligger i en källare på hemlig ort mellan Kupjansk och Charkiv. Här sitter ett femtiotal personer ur brigaden Chartija och koordinerar drönaranfall.

Under operationen i Kupjansk utnyttjade ukrainarna drönare, infanterister och artilleri. Men deras största bravur är överraskningsmomentet.

– Vi tog oss in i staden utan att ryssarna märkte det. Deras spaning fungerade inte, de hade ingen koll på oss, säger Leonid.

Han vill poängtera en sak: Drönare är viktiga. Men i ett krig avgörs ingenting utan infanterister.

– Bara fotsoldater kan säkra kontrollen över ett visst område.

Ryssland och Ukraina är ungefär lika skickliga på drönare. Inom infanteriet har Ukraina en fördel: Ryssland satsar inte på utbildning. I stället rekryterar man straffångar och använder dem som kanonmat.

Även de ukrainska infanteristerna var dåligt utbildade i början av kriget. Sedan dess har Ukraina satsat på att skola dem. Till exempel hade operationen i Kupjansk aldrig lyckats om inte fotsoldaterna hade kunnat fatta egna beslut, säger sergeant Leonid.

– Det spelar ingen roll hur bra planen är om man inte har folk som kan utföra den.

Det vet infanteristen Vitalij Kutjerin, 40. Han deltog i operationen i Kupjansk och återvände först i våras, efter att ha tillbringat 160 dagar i ett skyttevärn.

Det var den första kalla vintern i området på länge, med temperaturer ända ned till minus tolv grader. Soldaterna fick inte göra upp eld. Inte koka vatten, då kunde de bli hittade av drönarkameror.

– Vi höll oss vi liv med hjälp av ordentliga sovsäckar, engångsvärmare för händer och fötter och många lager kläder, säger Vitalij.

Soldaterna i Kupjansk har främst en uppgift: Att hålla sig vid liv. Det betyder i första hand att inte synas.

– Du tänker dig för tio gånger innan du gör minsta rörelse som kan avslöja var du är. Att lämna värnet går helt enkelt inte. Musklerna förtvinar, man får knappt någon motion, säger Vitalij.

Nu är han tillbaka på sin förläggning, i ett slitet tvåvåningshus utanför Kupjansk. Soldaterna sitter på gistna bänkar utanför huset och röker. I rabatterna på gården prunkar blåklintar och praktfulla, orange liljor.

Vitalij Kutjerin är på väg tillbaka till Kupjansk. Exakt när vet han inte – rotationerna är oregelbundna. De måste göras till fots och bara när sikten är dålig för drönare.

Soldaterna går tre mil. De bär på närmare 40 kilo i utrustning och packning.

– Vi prioriterar alltid att hitta en säker väg. Om vi måste vänta, så väntar vi. Vi fjäskar inte, vi vet att våra befäl litar på oss, säger Vitalij.

Att Vitalij tillåts fatta sina egna beslut uppskattar han mest av allt.

– Vi har ingen som flåsar oss i nacken och pressar oss. Som ryssarna har.

Drönare skjuter ukrainska infanteriet ner med sina automatkarbiner. Maksim, 22, säger att man måste vara tillräckligt kallblodig.

– Drönaren kan inte göra skarpa svängar. Byter man riktning kan den inte följa efter genast.

En drönare som flyger hit och dit är svår att träffa. Det är ögonblicket när den stannar upp för att sikta på en som man ska utnyttja, säger Maksim.

– Medan den hovrar skjuter man ner den. Den måste väntas ut.

22-åringen leder regelbundet infanterister genom ingenmansland till Kupjansk. Trettio kilometer dit och trettio tillbaka kan han i bästa fall tillryggalägga på lite mer än ett dygn.

– Jag kan den här rutten. Jag vet på vilka ställen man måste springa och var zjduny kan ligga på lur.

”Zjduny” är soldatslang för FPV-drönare som har placerats på marken. Där väntar den på att ett fordon ska köra förbi eller på att en människa ska närma sig. Då lyfter den för att slå till.

Att den unge Maksim klarar de fysiska påfrestningarna är kanske inte så förvånande. För 40-åriga Vitalij Kutjerin är utmaningen mycket större. De flesta ukrainska soldater är över fyrtio.

– Men jag vill ändå inte att tjugoåringar ska mobiliseras. De ska få leva och bygga upp landet på nytt, säger Vitalij.

Själv tänker han ändå inte dö.

– Varje gång jag sitter i positionerna säger jag till mig själv: Jag ska överleva. Min fru och två barn hemma i Dnipro tänker jag återvända till. Och jag vill inte ha Ryssland här. Jag vill inte att vi ska leva som de. De får behålla sin bardak (oreda) för sig själva.