Så vände Malmö misstron mot socialtjänsten

Packa väskorna! Håll er inomhus! Lämna inte barnen på förskolan!

2022 gick larmet bland muslimska mammor i Malmö. Någon hade hört att socialtjänsten var på väg. Andra hade sett filmklipp där gråtande barn fördes bort av svensk myndighetspersonal.

– För mig väckte propagandan starka känslor. Jag blev väldigt rädd och tänkte att jag måste stanna hemma med mina barn, säger 27-åriga trebarnsmamman Ayan Shire.

Det har beskrivits som tidernas största påverkansoperation mot Sverige.

När den så kallade LVU-kampanjen fick fäste sommaren 2021 spreds ryktet globalt: svenska socialtjänsten ”kidnappar” muslimska barn.

Klipp på sociala medier spreds utomlands och bidrog till att terrorhotnivån mot Sverige ökade.

I Malmö blev konsekvenserna påtagliga. Stora demonstrationer på gatorna. Föräldrar som lät bli att ta sina barn till doktorn och socialarbetare som hotades.

Ayan Shire blir upprörd när hon tänker tillbaka på ryktena.

– I dag tror jag absolut inte att svenska myndigheter omhändertar ett barn utan anledning. Man spred falsk information för att skapa opinion mot Sverige, men det enda som hände var att folk blev rädda.

Ayan Shire sitter i en föreningslokal i Malmöstadsdelen Rosengård tillsammans med en grupp mammor med somalisk bakgrund.

Familjebehandlaren Amina Aweida från Malmö stad påminner om samtalsämnena senast de sågs.

– Då gick vi igenom hur socialtjänsten arbetar och hur lagen om förbud mot aga tillkom, minns ni?

Instämmande nickar i lokalen. Avslappnad stämning. Helt annorlunda jämfört med när Amina Aweida träffade oroliga föräldrar för ett par år sedan, säger hon.

– LVU-kampanjen avhumaniserade socialtjänstpersonalen, folk såg oss inte som människor.

Amina Aweida är en av tjugo socialarbetare som skickades ut av Malmö stad för att möta malmöbor och dämpa oron när LVU-kampanjen rasade. ”Dialog med socialtjänsten” kallades satsningen.

Nu har den blivit permanent.

– Egentligen borde vi ha arbetat så här långt tidigare. Folk var rädda för socialtjänsten långt före LVU-kampanjen, säger Amina Aweida.

Dialogsocionomerna, som hon och kollegorna kallas, fick länge lägga mycket tid på att bevisa att de fanns till för att hjälpa, inte för att ta familjernas barn.

En väg in blev att använda sig av nyckelpersoner med breda kontaktnät i utsatta bostadsområden.

På Rosengård landade uppdraget på kvinnokooperativet Yallatrappan. Där har sju så kallade Yallalotsar anlitats som Malmö stads förlängda arm ut i civilsamhället.

– Vi jobbar uppsökande mot kvinnor som kanske bott här länge men inte kommit in i samhället, som inte kan språket. Jag går till lekplatser, tar kontakt med föräldralediga mammor i köpcentren, säger Muna Mohamed, en av lotsarna.

Under mötet i föreningslokalen fungerar hon även som tolk. Det har uppstått en diskussion om när det är okej att samhället omhändertar ett barn.

– Varje omhändertagande är ett för mycket, tycker en kvinna.

– Men om föräldrarna är missbrukare och inte byter blöja på barnet eller ger det mat? invänder Amina Aweida.

Hon ger fler exempel. Berättar om Lex Lilla hjärtat. Efter en stund är gruppen mer eller mindre överens om att alla föräldrar inte alltid är lämpade att ta hand om sina barn.

Amina Aweida betonar att LVU är sista vägen ut, att socialtjänstens insatser oftast sker frivilligt. Ett av hennes viktigaste budskap är att en orosanmälan inte är detsamma som att ett barn ska omhändertas.

Kollegan Haris Hakimi, också han dialogsocionom, berättar om när hans dotter uteblev från två bokade tandläkarbesök på grund av magsjuka.

– Då fick vi hem en orosanmälan. Jag ringde och förklarade för socialtjänsten, och då var det ingen stor grej.

Haris Hakimi berättar om händelsen för att visa att en orosanmälan inte är något att vara rädd för – och att socialtjänstpersonalen har samma rättigheter och skyldigheter som alla andra.

– Vem som helst kan få en orosanmälan, det är inte bara vissa familjer, säger han.

För trebarnsmamman Ayan Shire har det inte alltid varit en självklarhet. Länge trodde hon att andra regler gällde för henne som invandrare.

– Jag gifte mig och skaffade barn tidigt och lärde mig inte hur det svenska samhället fungerar. Jag fick ofta höra att jag som invandrarkvinna och muslim inte var värd lika mycket som andra.

Det kan tyckas motsägelsefullt men för Ayan Shire kom vändningen med LVU-kampanjen.

– Jag tvingade ut mig själv i verkligheten. Jag började träffa andra mammor och anmälde mig till föräldrakurser. Där lärde jag mig att lagar och regler är lika för alla, säger hon.

I källarlokalen finns kvinnor med egna erfarenheter av insatser från socialtjänsten.

– Första gången det kom hem en orosanmälan blev jag upprörd och rädd. Alla jag berättade för tolkade det på olika sätt. En del sa ”packa dina väskor och lämna Sverige”, säger en ensamstående sjubarnsmamma.

Hon berättar att hon kom till Sverige som analfabet och att det länge gjort henne isolerad. Nu har hon gått föräldrakurser och själv sökt hjälp hos socialtjänsten när det varit bekymmer med barnen.

– I dag vet jag att en orosanmälan handlar om att få hjälp och att samarbeta. Men för många mammor tror jag att ordet i sig skapar rädsla.

I en rapport från 2024 visar Socialstyrelsen att barn med utlandsfödda föräldrar placeras oftare än barn med svenskfödda föräldrar om man inte tar hänsyn till socioekonomiska faktorer. Men när barn med liknande uppväxtvillkor jämförs är sannolikheten för omhändertagande 50 procent lägre bland barn vars föräldrar är födda i ett muslimskt land.

Studien visar samtidigt att socialtjänsten behöver bli bättre på att nå ut med stöd och insatser till barn och unga med utländsk bakgrund – och skapa större tillit bland grupper där det finns en stark misstro.

Även om rädslan har dämpats känner dialogsocionomen Amina Aweida igen misstron – och det finns fortfarande en oro bland vissa föräldrar.

– Jag tror att vi inom socialtjänsten behöver arbeta mer med att ändra vårt bemötande och informera mer i orosanmälningarna, säger hon.

Ett möte med socialtjänsten ska inte vara något skrämmande, betonar Amina Aweida.

– Vi finns till för medborgarna. Det är deras rättighet att få den här hjälpen.

Läs också:

Dialogsocionomer ska minska rädslan för socialtjänsten