Så växer och krymper idrotterna i Sverige

Idrotten i Sverige kommer från några tuffa år. Coronaviruset förhindrade i stor utsträckning, om än något olika från sport till sport, träningar, matcher och turneringar runt om i landet.

Men sedan dess pekar siffror från Riksidrottsförbundet på bättring på många håll.

– Idrotten som helhet på barn- och ungdomssidan verkar ha återhämtat och klarat sig tämligen väl efter pandemin, konstaterar förbundets verksamhetscontroller Peter Eriksson och fortsätter:

– Nu ser vi framför allt hur några av de större, klassiska idrotterna går starkt. Inte minst fotbollen.

Det så kallade LOK-stödet – lokalt aktivitetsstöd – är ett statligt stöd till ungdomsidrotten som delas ut till landets idrottsföreningar. Stödet baseras på antalet deltagare och antalet träningstill­fällen för unga i åldern 7–25 år.

Ungefär 59,7 miljoner deltagartillfällen rapporterades totalt sett in till Riksidrottsförbundet under 2023, i jämförelse med 58,1 miljoner under 2019. Siffran kan ses som en indikator på ungas aktivitetsnivå, men också på olika idrotters välmående.

– När det handlar om de övergripande tendenserna, och framför allt inom de större idrotterna, så är det en väldigt bra indikation på hur mycket barn- och ungdomsverksamhet som genomförs i Sverige, säger Peter Eriksson.

Riksidrottsförbundet har ställt de senaste siffrorna mot 2019, alltså innan pandemins utbrott i Sverige. Resultaten visar att några av de större idrotterna nu växer ordentligt, som fotboll och basket. Gymnastik, ishockey och handboll visar också positiva tendenser i jämförelse med 2019.

Sämre ser det dock ut för en rad andra stora idrotter: Friidrott, kampsport, ridsport, simning och innebandy.

Ser Riksidrottsförbundet med oro på den utvecklingen, eller finns en grundläggande optimism i att man är på rätt väg efter pandemin?

– Jag ska inte säga att det finns någon oro för idrotten totalt sett, säger Peter Eriksson.

– Men det här blir ju också lite lurigt. Vi är en och samma idrottsfamilj, samtidigt som föreningarna och idrotterna på ett sätt är konkurrenter. De konkurrerar om barn och ungas fritid.

– Grunden från Riksidrottsförbundet är att vi så klart vill ha så många idrottande barn och unga som möjligt. Vilken idrott de väljer spelar i grund och botten mindre roll. Det viktiga är att det finns rätt utbud, så att man kan hitta sin idrott.

Samtidigt säger Peter Eriksson att Riksidrottsförbundet inte har några ”klockrena svar” på varför vissa idrotter inte tycks ha återhämtat sig efter pandemin medan andra tycks ha lyckats betydligt bättre.

– Det finns säkert flera förklaringar, men vi har ingen given analys till varför.

– Om det är så att vissa idrotter verkligen gjorde jobbet på ett väldigt bra sätt under pandemin och såg till att man fick med sig föreningarna på ett bra sätt när restriktionerna släppte, eller om det är andra saker som ligger bakom siffrorna.

Någon kanske funderar på huruvida vissa idrotters fortsatta tapp handlar om ett minskat intresse bland de unga utövarna, eller om det i vissa fall kan vara så att det finns ett intresse – men inga föreningar.

– Antalet föreningar som rapporterar verksamhet sjönk något under pandemin, konstaterar Peter Eriksson.

– Men nu är vi uppe på ungefär samma antal föreningar igen. Möjligtvis lite lägre, men inte i någon större utsträckning. Så det är inte så att det försvunnit massor av föreningar.

Han fortsätter:

– Vår generella bedömning är snarare att rätt många idrotter under pandemin tappade en form av ungdomsgeneration på olika sätt, och att de sedan inte lyckats kompensera det genom att rekrytera barn i motsvarande utsträckning.

– Samtidigt ser vi att ett hyggligt antal av de större idrotterna klarat sig rätt bra. Om det då är ett tecken i tiden, att vissa idrotter är mer attraktiva för barn och unga, eller om vissa idrotter är bättre på att marknadsföra sig för barn och unga – det är svårt att uttala sig om.