Den historiska natten, inför Assadregimens fall i Syrien, satt jag på ett kafé i Istanbul. Jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna. Nyheterna strömmade in, och meddelanden från vänner i min hemstad Yabroud fyllde telefonen. Nära och kära som inte hade vågat höra av sig till mig på över tio år gratulerade till att regimens styrkor hade lämnat Yabroud.
Men Bashar al-Assad hade ännu inte avgått.
När regimen till slut föll befann jag mig på ett flygplan på väg tillbaka till Sverige. På söndagsmorgonen landade jag på Arlanda och möttes av ett meddelande från min redaktör, som bad mig kontakta syrier för att samla deras reaktioner.
Till en början blev jag förvånad över fokuset på minoriteternas oro, medan den förtryckta majoriteten firade sin frihet efter över sex decennier av förtryck. Men jag insåg snart det vettiga i min redaktörs önskemål.
Mitt uppdrag som journalist i Sverige – liksom i Syrien – har alltid varit att sälja potatis när alla andra säljer tomater; att lyfta fram det som andra inte talar om. Medan många rapporterade om jublande glädje, skulle jag därför belysa de känslor av oro och rädsla som ofta följer med stora samhällsförändringar. Under de första dagarna intervjuade jag människor från minoritetsgrupper i Syrien och toppdiplomaten på den syriska ambassaden i Stockholm.
Att stödja syrierna nu är en möjlighet att säkra en trygg framtid för regionen
Och till min förvåning visade det sig att många snabbt hade anammat den positiva attityden hos den vinnande revolutionens anhängare. De uttryckte sin lättnad över att det politiska skiftet hade skett utan omfattande blodspillan och plundring – så här långt.
Inkorgen fylldes av gratulationer även från svenskar – kollegor och vänner som förstod vad regimens fall betyder för syrier och för mänskligheten.
”Fantastiska nyheter från Syrien, så skönt att terrorväldet är över! Hoppas nu bara att det utvecklas åt rätt håll och inte blir en ny diktatur”, skrev en kompis som jag inte träffat på över ett år. Tack vare al-Assads fall bestämde vi oss för att ses snart på middag.
Alla syriska svenskar möttes dock inte av lika positiva budskap – flera uttryckte missnöje över hur deras nya landsmän, svenskarna, reagerade. På många håll har revolutionen framställts som en jihadistisk rörelse som illegitimt tagit makten från en regim som inte alls ska ha varit så dålig. Reaktionen irriterade svensk-syrierna, som hade hoppats att svenskarna skulle dela deras glädje över att den brutala diktatorn hade störtats.
Detta påminde oss syrier om hur västvärlden tidigt under det syriska kriget valde att stå vid sidan av i stället för att sätta verklig press på al-Assad och stödja oppositionen. Man prioriterade politiska kompromisser som säkrade västländernas egna intressen, som att kontrollera oljefälten i nordöstra Syrien och minska flyktingströmmarna genom avtal med grannländer.
Trots alla utmaningar har det syriska folket lyckats befria sitt land från tyrannen och visat prov på ansvarstagande under de första dagarna efter regimens fall: hämndaktioner har varit nästan obefintliga, minoriteter och även al-Assads anhängare har behandlats med respekt. Statliga institutioner har fortsatt att fungera.
Nu när syrierna står inför utmaningen att återuppbygga sitt land har västvärlden en historisk chans att korrigera sitt ställningstagande och stödja den sista fasen av den syriska revolutionen.
Det syriska folket, som under åren av revolution och exil i Europa har visat stora ambitioner – som vittnar om en förmåga att bygga upp sitt samhälle igen – behöver hjälp.
Att stödja syrierna nu är en möjlighet att säkra en trygg framtid för regionen, och kanske omvandla den till en fristad i stället för en källa för flyktingströmmar.
Läs också:
Saeed Alnahhal: Klanen al-Assad förlorade sin gloria för 11 år sedan
Saeed Alnahhal: Vi måste lämna Syrien till varje pris – men vart ska vi fly?
Saeed Alnahhal: 2015 tog vi gummibåten över Medelhavet för att fly till Sverige
Khaled Alesmael: Syrierna förtjänar att känna glädje och lägga politiken åt sidan – åtminstone till i morgon
