Avicii är mitt Estonia. Mitt Palmemord. Så tror jag att det är för många sena 90-talister, att man minns exakt var man befann sig när man fick veta. Det var den första varma natten den dystopiskt varma sommaren 2018 när nyheten kom att han som tonsatt våra hemmafester, vars musik man både tagit för given och kanske inte helt tagit på allvar, var död.
Kort efter att Tim Berglings alldeles för tidiga bortgång kablades ut över världen kom en dokumentär upp på SVT Play. ”Avicii – true stories” från 2017 skildrade EDM-pionjärens resa till toppen med hemmafilmat material, de evighetslånga turnéerna efter succén med ”Levels”, som för Bergling slutade i missbruk och depression. Men mot slutet av filmen uttrycker han tillförsikt. Han har äntligen funnit någon sorts balans i tillvaron. Ett år senare var han inte längre vid liv.
Hur kunde det ske? Om man hoppas få något svar på den frågan genom att se Henrik Burmans nya dokumentär ”Avicii – I’m Tim” (går upp på Netflix på nyårsafton) bör man nog sänka sina förväntningar. Filmen hade Sverigepremiär på Stockholms filmfestival på onsdagen (6/11), och i uppsnacket inför visningen fick man veta att Burman började arbetet med dokumentären ganska omedelbart efter artistens självmord. Ett arbete som tydligen krävt genomgång av hundratals timmar ”unikt arkivmaterial” och ”aldrig tidigare visade intervjuer”.
Därför är det märkligt att den till både sin struktur och innehåll är närmast identisk med ”Avicii – true stories”, som för övrigt finns att strömma gratis online redan nu. De ”aldrig tidigare visade intervjuerna” verkar i själva verket mest vara den långintervju som hela filmen från 2017 är baserad på – många citat återkommer. Samma intervjupersoner medverkar, och upprepar samma anekdoter, med skillnaden att i ”I’m Tim” får vi även möta föräldrarna Bergling samt en gammal gymnasiekompis till Tim, vars egen missbrukshistoria är märkligt slarvigt hanterad.
Till Abba-nationalismen kan man nu addera en Avicii-nationalism, ett ”hyllande” av denna singulära begåvning vars eftermäle handlar mindre om hans musik och mer om att slå mynt av hans namn.
Snarare än att tillföra någonting unikt eller ens nytt till berättelsen om fenomenet Avicii idisslar Burmans senaste alster alltså gammal skåpmat. Det här är inte första gången den svenska dokumentärfilmsmakaren tagit sig an en ung, manlig, svensk artist som haft svårt att hantera framgångens baksidor – men i ”Yung Lean: In my head” från 2020 lyckades Burman betydligt bättre eftersom han där faktiskt hade unik tillgång till filmens själva huvudperson.
”Avicii – I’m Tim” upplevs istället som ytterligare ett cyniskt tillskott till den alltmer smaklösa Aviciifabriken. Till Abba-nationalismen kan man nu addera en Avicii-nationalism, ett ”hyllande” av denna singulära begåvning vars eftermäle handlar mindre om hans musik och mer om att slå mynt av hans namn. Hit räknas förstås Avicii arena, ”muséet” Avicii experience beläget i Stockholms fulaste rondell samt den ytterst tveksamma auktionen med föremål ur ”The Avicii collection”.
Att Tim i flera intervjuer uttryckligen tagit avstånd från sin artistpersona Avicii tycks inte vara något problem för dem som ansvarar för att förvalta hans minne, inte heller det faktum att han enligt egen utsago aldrig drevs av att tjäna pengar. ”Avicii – I’m Tim” är ytterligare en produkt i den här kategorin, en provocerande cash grab på Tim Berglings bekostnad som helt saknar existensberättigande.
Läs mer:
Kritik mot Avicii-auktion: ”Många av sakerna som säljs är inte Tims”
Aviciis sista spelning blir dokumentär
Läs mer om film och tv i DN och andra texter av Saga Cavallin
