Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
För ett par veckor sedan recenserade jag Rosalías nya album ”Lux” här i DN. Jag gav det en fyra och skrev att det var ”lika enastående som krävande”.
Tydligen tycker jag bara så för att hon har 39 miljoner månadslyssnare på Spotify. Åtminstone om man ska tro Expressens kulturchef Victor Malm, som satt ner foten mot alla ”Lux”-hyllningar. Den 9 november skrev han om hur plattformskapitalismens logik ”störst är bäst” gjort att ”Lana Del Rey, Taylor Swift, Charli XCX och Rosalía – olika estetiskt och kvalitativt, men uttryck för samma zeitgeist – tas på ett konstnärligt allvar som Britney Spears aldrig blev förärad.”
Att placera de här artisterna i samma kategori bara för att de råkar göra ”pop” är utomordentligt okunnigt och rätt, väl, sexistiskt?
Mycket är märkligt med den meningen. Att placera de här artisterna i samma kategori bara för att de råkar göra ”pop” är utomordentligt okunnigt och rätt, väl, sexistiskt? Rosalía, Charli XCX eller Lana Del Rey har betydligt mer gemensamt med David Bowie, Kate Bush, Pet Shop Boys eller Björk än Britney Spears, medan Taylor Swift representerar något diametralt annorlunda. Både hennes totala världsdominans och den nästan aggressiva menlöshet hon åstadkommit den med är faktiskt pophistoriskt relativt unikt.
Att Rosalías ”Mio cristo piange diamanti”, Charli XCX ”I think about it all the time” eller Del Reys ”Venice Bitch” skulle vara ett uttryck för hur ”det igenkännliga, populära, på förhand begripliga” har tagit över vår kultur, som Malm påstår, är förstås bara löjligt. Det stämmer dock att dessa tre artister både har omskrivits mer och har högre lyssningssiffror än exempelvis de helt extraordinära Geese (som dock legat på högsta rotation på P3 i flera månader).
Men betyder det verkligen att ”storleken är allt”, att graden till vilken man tas på allvar som artist i dag står i direkt proportion till lyssningsstatistik? Vad gäller strömningar spelar Charli XCX, Rosalía och Lily Allen nämligen i korpligan medan Swift och andra hyperkommersiella giganter som Bad Bunny, The Weeknd eller Harry Styles toppar Premier League. I motsats till Victor Malm tycker jag dessutom att även de är värda att diskuteras, som musiker och kulturella fenomen.
Som kvinnlig musikskribent har jag till skillnad från ”rockstalgiker” (reocktionärer?) som Malm eller hans mini-me Love Frisell (Expressen 13/11) också svårt att romantisera en tid där tjejers musik (och åsikter) kategoriskt avfärdades, särskilt om de hette Britney Spears. Tack och lov vet jag att vi aldrig kommer återvända dit, för musiklandskapet har ofrånkomligen förändrats och kartan ritats om.
Vår ”zeitgeist” defineras inte av att Billbordettor tas överdrivet seriöst
Ett exempel på det är dess globalisering, illustrerad av nämnda Rosalía och Bad Bunny. Ett annat är hur Malm trots sitt höga tonläge om musikjournalistikens betydelse valt att introducera krog- snarare än skivrecensioner på sin egen kultursida. Gissningsvis eftersom ett lustmord av Duvan har högre ”klickabilitet” än en utförlig analys av Malms nya favoritband Friendship. Alltså ett anakronistiskt gubbrocksband vars brist på kulturell relevans nog mest beror på att de låter som ett sömnigare Big Thief.
Vår ”zeitgeist” definieras inte av att Billboardettor tas överdrivet seriöst – det kommer mängder med algoritmoptimerat skräp som ingen som skriver om musik bryr sig nämnvärt om. Vad som utmärker nuet är snarare att mycket av det som hamnar på topplistorna är så mångskiftande, högkvalitativt och utmanande.
Charli XCX, Rosalía, Chappell Roan, Elyanna, Caroline Polachek, Lorde, FKA Twigs, Addison Rae, med flera, förvaltar samtliga Kate Bush, Madonnas eller Robyns arv. De använder sitt gehör för melodier och musikhistorisk förståelse för att dekonstruera och förnya poppen som konstform. Den självutnämnda smakdomare som inte tar det på allvar har varken smak eller rätt.
Läs fler krönikor och andra texter av Saga Cavallin
Läs mer:
Greta Shüldt: Är det en tillfällighet att Rosalía är lika gammal som Jesus när han korsfästes?
Kajsa Haidl: Så blev Bad Bunny, världens största artist, en måltavla för Magarörelsen




