Suck! Varför jag?! Det pinsammaste jag vet har drabbat mig igen. En författare har svarat på en negativ recension – min, dessutom.
I en lång text i DN (24/9) som vill driva i bevis att hans debutroman ”Demon time” faktiskt är bra hänvisar Kristoffer Viita inte bara till två ”recensioner” som ska ha jämfört boken med ”Taxi Driver” och Tarantino – det visar sig vara en krönika respektive en intervju. Utan även till min anmälan i Dagens ETC.
Att Viita inte glömmer en oförrätt är uppenbart, men valet av citat är ändå lite överraskande. ”Ett så desperat försök till provokation att man rodnar”, skrev jag om en scen i hans bok som beskriver en torsk med pedofila/emetofila böjelser. Problemet med den scenen var, vilket också går att utläsa i citatet, alltså inte att den var provokativ, utan att den försökte men misslyckades.
Min huvudsakliga kritik gick nämligen ut på att romanen framstod som den var skriven och redigerad av någon som knappt var läskunnig, vilket Viitas självförhärligande men helt felaktiga tolkning av min recension väl får sägas bekräfta. Det är i och för sig också ett belägg för tesen i hans text, alltså att män i dag är analfabeter.
Frågan är om lösningen på det är att de blinda ska leda de blinda in i, checks notes, en roman ”fylld med så många syftningsfel, upprepningar, felaktiga direktöversättningar, meningslösa klichéer, stavfel, omständliga hopp i kronologin, slumpmässiga byten av berättarperspektiv, onödiga scener och odöda darlings att det uppriktigt är svårt att begripa hur ’Demon time’ har kunnat passera genom en utgivningsprocess” (min recension igen).
Eller om det är att läsa till exempel romaner av Johan Heltne, Daniel Yousefi, Mikael Yvesand, Andrés Stoopendaal eller Jon Lindsey. Författare som faktiskt gör det Viita påstår att han ägnar sin kalkon åt, alltså utforskar ”samtida relationer och maskulinitet”, men som först och främst skriver underbar litteratur. För mina invändningar mot Viitas bok handlade ju, som jag hoppas har framgått, inte alls om att jag var ”arg och äcklad” över ämnesvalet, utan om utförandet, som var katastrofalt.
Nåväl. I ovan nämnda intervju i Nöjesguiden sa Viita såhär: ”Jag ville göra en story med lite nittiotalskänsla i Los Angeles undre värld. Det har kommit så många dåliga strippklubbstematiska filmer de senaste åren. De har inte haft rätt estetik som de filmerna jag gillar, typ Showgirls.”
”Showgirls” må, tack vare kostymören Ellen Mirojnick, ha en perfekt estetik, men den har också kultförklarats för att vara en de sämsta filmer som någonsin gjorts. Avsaknaden av tonträff är fenomenal: regissören Paul Verhoeven och manusförfattare Joe Eszterhas hade diametralt olika uppfattningar om vad det var för film de hade för avsikt att göra, samtidigt som Verhoeven uppmanade den inte särskilt begåvade huvudrollsinnehavaren Elizabeth Berkley att överspela till manins gräns.
Resultatet är en film som vill vara sexig men där sexscenerna är skrattretande bisarra, som vill säga något om villkoren i Las Vegas sexindustri samtidigt som den är djupt misogyn, som vill vara mörk och gravallvarlig men är oavsiktligt farsartad. Inte helt olikt ”Demon time”, alltså, och precis som Viita svarade Verhoeven och Eszterhas på sågningarna genom att påstå att kritikerna hade missförstått allt.
I maj 2024 skrev Kristoffer Viita en text med rubriken ”Cringe – vår tids starkaste kulturella valuta”. Han refererade där till alla från Ulf Kristersson till Billie Eilish, men glömde nämna sig själv. För ”Demon time” kommer nog inte hjälpa någon niondeklassare att klara nationella provet. Liksom männen bakom ”Showgirls” tycks Viita snarare verka för en framtid där drag queens håller ironiska readings av hans ”semi-självbiografiska romantiska thriller”.
Den oförbätterliga pinsamheten är åtminstone ett steg på den vägen.
Läs fler krönikor och andra texter av Saga Cavallin
