Amfetamin. Fenfluramin. Fentermin. Leptin. Efedra.
Semaglutid, den aktiva substansen i läkemedlen Ozempic och Wegovy, är bara det senaste tillskottet i den långa lista på ämnen som människan de senaste hundra åren tagit till för att gå ner i vikt.
Ämnet är också fokus för den aktuella programserien ”Jakten på Ozempic”, där SVT:s ”Uppdrag granskning” går till botten med diabetesmedicinen som blivit bantningspreparat.
Den huvudsakliga ingrediensen i nämnda läkemedel är alltså ett artificiellt hormon, framtaget för att behandla blodsockernivåerna hos patienter med diabetes typ två. Men preparaten har blivit enormt eftertraktade också hos friska personer eftersom en bieffekt är obefintliga hungerkänslor och viktminskning. Ozempic blev ordet på allas läppar när det ryktades att realitystjärnan och influeraren Kim Kardashian tagit till kanylen för att rasa i vikt inför Met-galan 2022. Sedan dess har tillverkaren, det danska läkemedelsbolaget Novo Nordisk, växt explosionsartat och deras marknadsvärde är i dag högre än Danmarks hela bnp.
Samtidigt blir de som faktiskt har behov av medicinen utan den och en svart marknad med skumma fuskapotek och rakt av illegal handel har vuxit fram. I programseriens tre avsnitt gör ”Uppdrag gransknings” reporter Erik Galli en omvänd ”Super size me” och agerar själv försökskanin med, om inte livet, så åtminstone hälsan som insats.
I ett samhälle med utbredd svält är knappast ett bmi under 18 något högt stående ideal
Det är inte direkt någon nyhet att många aktörer är villiga att gå den skriande efterfrågan till mötes genom diverse former av skumrask – något bland annat Läkartidningen och DN rapporterat om tidigare. Ändå är det effektfullt när Galli med sin utmejslade käklinje förklarar för en nätläkare över ett videosamtal att han väger 130 kilo och därefter får diabetessprutor som ett brev på posten.
Samtliga historiska bantningspiller har gemensamt att de förbjudits eller fallit ur bruk på grund av obefintlig effekt eller stora hälsorisker. Det är intressant att fundera kring om Ozempic kommer att gå samma öde till mötes. Om biverkningarna – hittills har man registrerat diarré, illamående, huvudvärk, eller bukspottkörtelförändringar och ögonskador bland de mer ovanliga – till sist kommer att överväga fördelarna, eller om semaglutid har potential att omkullkasta förutsättningarna för viktnedgång permanent. Och vad händer i så fall då?
I den kroppsekonomi som nu råder är smalhet ett sorts kapital just för att det är svåruppnåeligt och därmed exklusivt – i ett samhälle med utbredd svält är ett bmi under 18 knappast något högt stående ideal. Som Galli själv konstaterar, när sprutorna gjort att han förlorat all aptit: att inte äta ger en känsla av att vara bättre än andra, en känsla som bejakas av hela kulturen eftersom vi lever i överflöd.
Men hur kommer våra kroppsideal att påverkas om semaglutid och liknande ämnen blir billigare och mer lättillgängliga? Om att vara smal inte längre är svårt, att svälta sig själv inte kräver disciplin, utan ligger ett samtal med en appdoktor bort, kommer det då fortsätta att vara åtråvärt?
Läs fler texter av Saga Cavallin
