Sommarens trendigaste damplagg är bermudashorts. De ska helst vara säckiga, sitta långt nere på höfterna och räcka ungefär till knäna. Förutseende som jag är införskaffade jag ett par redan i vintras, och jag och min kille har skämtat om att det är en appropriering av butchkultur. Att det kommer bli svårt för flator att ragga nu när straighta tjejer också börjat klä sig exakt som Naomi McPherson, gitarrist i bandet Muna. För byxmodet är helt i linje med att kvinnliga queers aldrig förr varit så synliga och tongivande inom populärkulturen.
”Lesbian visibility week” hålls traditionsenligt runt den 26 april men sträcker sig numera över hela året. Den sapfiska triaden Muna, vars låt ”Silk chiffon” från 2022 besjunger en tjej vars hud är lika mjuk som hennes chiffongklänning, är långt från ensam i kategorin lesbisk pop. Tvärtom så dominerar denna genre för tillfället det musikaliska landskapet.
Om det tidigare bara funnits några enstaka låtar som öppet omsjungit den lesbiska erfarenheten tar kvinnor som älskar kvinnor nu högljutt plats i allt från mörk rap till viskande folk. I en text på GP:s kultursida från april nämnde Laura Ingemarsson ett dussintal olika aktuella artister och konstaterade helt korrekt att hon skulle kunna ”lägga samtliga 3 500 tecken av denna text på att rada upp exempel”. Men det verkligt banbrytande är övertagandet av popens allra bredaste fåra.
Fletcher, Reneé Rapp och Girl in red är alla del i denna samkönade popvåg, och här på hemmaplan återfinns Kerstin Ljungström, Ellen Krauss och Emilia Pantic. När Billie Eilish, en av världens största artister, kom ut som bi förra året skapade det stort rabalder. Men även om fittslickar-sommarplågan ”Lunch” är ett steg i en ny riktning för henne själv bryter den inte direkt någon ny mark. När Chappell Roan – vars osannolika superhit och framtida klassiker ”Good luck, babe!” besjunger ett ex som inte velat vara öppen med deras relation – ligger på Billboardlistan är homoerotik snarast att betrakta som ett säkert kort. Och vad bär Eilish i musikvideon, om inte kickflipkompatibla halvlånga shorts?
Det finns något paradoxalt i att mänskliga rättigheter för hbtq-personer attackeras över hela västvärlden parallellt med att samma minoritet uppnått en ny nivå vad gäller medial representation.
Men vad kulturmagasinet Polyester beskriver som en ”sapfisk renässans” inom populärmusiken välkomnas inte av alla. Den specifika underkategorin ”Sapphic pop” har blivit ett så pass etablerat begrepp att det tillägnats myriader av hemmasnickrade Spotifylistor och en egen Wikipediasida. Där står att läsa att termen avser ”en avgränsad subgenre av indiemusik och sovrumspop”, i vilken Phoebe Bridgers, Clairo, Girl in red och just Muna ingår.
2021 skrev journalisten Emma Madden i en artikel på NPR apropå ”Silk chiffon” om vilka begränsningar hon såg med denna subgenre. Hon menade att dess popularitet går att tolka som att det bara är en viss typ av lesbisk kvinna som bereds plats i mittfåran: hon är smal, vit, cis och sjunger mjukt och förföriskt om förstulna blickar över försiktiga gitarrplonk. Artister som inte passar mallen – Janelle Monae, Syd eller Young M.A. – exkluderas, medan Taylor Swift eller Hozier inkluderas. Det tycktes enligt henne som att industrin främst såg kommersiell potential i en lagom framhävd queer femininet som eventuellt inte utmanar särskilt många normer.
Föreställningen om att det behövs en särskild kategori för uttalat gay popmusik osynliggör dessutom det essentiellt gay i all popmusik – ja, i all populärkultur värd namnet. Som upphovspersoner ligger Cher, Britney Spears, Lana Del Rey och Charli XCX nära den strikt heterosexuella nollan på Kinseyskalan, men deras konstnärliga gärning gör det då rakt inte.
Och samtidigt som det sapfiska popbegreppets nålsöga är ett uppenbart problem, är Emma Madden möjligen väl orättvis när hon helt avfärdar det breda genomslagets subversiva potential. För det är ju inte bara sagda ljuva underkategori som nu kliver fram på bred front, och inte heller de mer publikfriande akterna, som Fletcher eller Reneé Rapp, är några blyga violer med sina ofta skamlöst ekivoka texter.
Det finns något paradoxalt i att mänskliga rättigheter för hbtq-personer attackeras över hela västvärlden parallellt med att samma minoritet hela tiden krossar nya glastak vad gäller medial representation. Att uttryck och stilattribut från queera subkulturer trendar i mainstreamen tycks varken göra till eller från för att vända den politiska utvecklingen.
Fast å andra sidan – i en intervju från 2021 sa Naomi McPherson om den glättiga tonen på Munas självbetitlade andra album: ”När världen är fortfarande är så obegripligt förtryckande för så många i den queera gemenskapen är det radikalt att vara sorglös”. ”Life’s so fun, life’s so fun” sjunger trion i sticket på ”Silk chiffon”. Det är folkligt och omstörtande i samma andetag.
Fem lesbisk pop-måsten.
”Cherry on top”, Ellen Krauss. Sensuell indiefolk om att ha sex i bilen via insinuanta anspelningar på körsbär. Ellen Krauss blev årets hbtq på QX-galan 2024 och sommarpratar den 24 juni.
”My lady of mercy”, The Last Dinner Party. Det brittiska glamfenomenet operarockar loss på temat att vara sugen på en tjej i sin katolska kyrkokör, samt på Jeanne D’arc.
”Pretty girls”, Reneé Rapp. Regina George från ”Mean girls”-musikalfilmen levererar en popdänga med den lite ovanliga vinkeln att gå hem med ”hetero”-tjejer som fått för mycket att dricka.
”Becky’s so hot”, Fletcher. Medryckande poppunk om att vara rasande och kåt på sitt ex sexiga nya flickvän.
”Red wine supernova”, Chappell Roan. ”I heard you like magic/I’ve got a wand and a rabbit” sjunger superstjärnan i vardande på denna oheliga allians mellan Cindy Lauper och honkytonk.
Saga Cavallin väljer: Sapfisk pop. Lyssna på spellistan här.
Läs fler texter av Saga Cavallin och allt om musik här
