”The substance”, den franska regissören Coralie Fargeats orgie i groteskerier som nyligen gick upp på bio i Sverige, prisades i våras för bästa manus i Cannes. Det hade varit mer passande om den i stället förlänats en annan utmärkelse: bästa spaningsstoff.
Många filmer som blivit ”hajpade”, det vill säga omskrivna, eller omtalade, eller ”trendat”, de senaste åren har gemensamt att de har ett budskap, som i samtliga fall lyckas med konststycket att vara både otydligt och övertydligt samtidigt. Är ”Barbie” feministisk eller antifeministisk? Är ”Poor things” feministisk eller antifeministisk? Är ”The substance” feministisk eller antifeministisk? Kritiserar ”Saltburn” vårt begär efter rikedom eller är den i själva verket ett uttryck för detsamma?
Vad dessa hårklyverier även delar är att de handlar om vad filmerna handlar om, snarare än om deras estetiska kvaliteter, som för alla ovanstående är i princip obefintliga. Och då menar jag inte estetik som i yta, utan motsatsen – manus, karaktärsbygge, berättarteknik, inre logik, alltså hur bra de fungerar på djupet. Men en polerad fernissa över ett slarvigt utförande stärker dessvärre bara kulturproduktens värde i spaningsekonomin.
Det känns svårt att föreställa sig en förutsättningslös verksanalys som inte landar i en hot take.
Spaningsekonomin är en term jag själv myntade i ett poddavsnitt tidigare i år, då refererande till hur mycket nutida skönlitteratur snarare än att skapa en värld eller konstruera karaktärer hänvisar till allmänt hållna klichéer och föreställningar om olika faktiskt existerande samtidstypiska företeelser. Romaner som Adam Svanells ”Vildsvinet”, Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här”, Leif Randts ”Allegro pastell”, eller, ska villigt medges, min egen ”Glasrutan”, håller på mindre med gestaltning, mer åt att återskapa Twittertrådar (från den tiden när Twitter fortfarande hette Twitter). Det är ett uppstaplande av självmedvetna spaningar om storstadsbor, senkapitalism och hipsterkultur.
Den litteratur som plockas upp av offentligheten och ”omsnackas” är också främst den som lätt kan inkluderas i en samtidsspaning – om självupptagenhet, eller våldsamt sex, eller dåligt sex. Fokuset blir på verkets content, till förmån för dess hantverk. Spaningar; tre exempel på en tendens; tecken i tiden, har numera blivit det automatiska sättet att tolka och förstå konst så till den grad att det känns svårt att föreställa sig en förutsättningslös verksanalys som inte landar i en hot take.
Samtidigt gör den konst som når publiken i sig det svårt att närma sig ett verk på något annat sätt. ”The substance” debila dialog, röriga ärende och obegripliga sensmoral ger inte förutsättningar för en läsning som rör sig bortom det allra mest basala: jag förstår att Fargeat försöker säga mig något, men vad i hela friden kan det vara? Kan det, som DN:s Sebastian Lindvall föreslog, vara omedveten sexism, eller är det, som Siri Vaara hävdade i Expressen, i själva verket en kritik av den manliga blicken?
En mer relevant fråga skulle kunna vara: varför pratar vi ens om den här gojan? Ja, just på grund av att den, till skillnad från forna dagars likvärdigt pantade blockbusters, är ett medel för att skapa mer innehåll på fler plattformar, få maximal avkastning på intellectual property, snarare än ett mål i sig.
Vi befinner oss i en situation där vissa verk framstår obligatoriska att ta del av för att de har blivit ”snackisar”, vilket ofta har att göra med framgångsrikt PR-arbete, en enträgen närvaro i allas flöden, snarare än konstnärliga meriter. Konsekvensen blir en exponentiell tillväxt av ”snack”. Och när människans hjärna marinerats i spanandets vokabulär, de sociala mediernas lingua franca, tappar vi den läsförståelse som krävs för att avkoda, tala om och uppskatta det verk som inte kommunicerar med oss på detta språk. Snackisarna snackar upp sig själva, och vi snackar upp dem tillbaka.
Läs fler krönikor och andra texter av Saga Cavallin. Till exempel: Avicii-nationalismen känns allt mer cynisk och smaklös
