För att drabbas av en dikt krävs det tystnad. Första gången det hände mig var tystnaden påtaglig, det var under det nationella provet i svenska i nian och vi skulle analysera en dikt. Dikten var ”Kyssande vind” av Hjalmar Gullberg. Varför drabbades jag, och vad är det att drabbas? Det var en fysisk reaktion, pulsen ökade, och i magen kändes det märkligt på något sätt. Dikten förmedlade ett tillstånd jag ännu inte upplevt men längtade efter, i gränslandet mellan barndom och vuxenliv, där barndomen fortfarande dröjde sig kvar samtidigt som längtan efter att upptas i de vuxnas värld var stark.
I kulturen har tystnaden långsamt fått träda tillbaka till förmån för bruset – detta att vi hela tiden är nåbara och mottagliga för intryck från omvärlden har förändrat förutsättningarna för läsandet. Åtminstone för att läsa och verkligen drabbas.
De senaste åren har utbudet av poesi ökat. Den litterära infrastrukturen har förändrats och därför poesins materiella förutsättningar. Det har aldrig varit lättare att ge ut en diktsamling. Dels har det uppstått hybridförlag, dels har de större förlagen gett ut mer poesi de senaste åren än tidigare, och fler unga debuterande poeter. Bara den här våren har Bonniers gett ut sju diktsamlingar. Därtill har poesin goda förutsättningar att produceras och förmedlas i de digitala rummen, en dikt får plats i en Instagramruta, och man hinner läsa upp den i en reel.
I kulturen har tystnaden långsamt fått träda tillbaka till förmån för bruset – vi är hela tiden nåbara och mottagliga för intryck från omvärlden har förändrat förutsättningarna för läsande
Mycket tyder på att fler skriver poesi nu än tidigare. Möjligen är det en del av ett större fenomen: den personliga berättelsen står högt i kurs, vilket har gjort att allt fler vill nå ut med just sin. Denna kan berättas såväl via poesi som i en självbiografi eller en självhjälpsbok.
Ett annat sätt att förklara det är att de som skriver poesi nu gör större väsen av sig än förut. Det finns inga grindvakter mellan byrålådan och läsaren om man nöjer sig med internet som plattform, eller med att ge ut sin bok själv, eller på ett hybridförlag.
Poesiutgivningen de senaste åren har präglats av en enorm bredd – ställ till exempel Linus Gårdfeldts ”Brorsan Krabban å Lädret” bredvid Ellen Nordmarks ”Epos”, Nioosha Shams ”Teshne”, eller Emil Boss ”Kompression”. Man kan konstatera att det är fyra sinsemellan mycket olika diktsamlingar, både vad gäller form och tematik. Det har med andra ord aldrig varit större chans att rätt diktsamling hamnar i händerna på rätt läsare. Poesin tycks vara på framfart.
Men det växande utbudet är också en del av bruset, kräver ett sållande, förutsättningar att navigera bland all dikt. Man läser poesi för att man har ett behov av det, för att detta behov ska ge sig tillkänna behövs tystnaden, och för att behovet ska tillfredsställas behöver man bli drabbad.
Den digitala poesin präglas, åtminstone i mitt flöde, av just den personliga berättelsen. Det är budskapstunga läsningar i stil med att det är starkt att vara svag, gärna med akustisk musik i bakgrunden.
En diktsamling har svårt att ta striden med en kriminalroman, och vad gäller utrymmet på kultursidorna, en klickvänlig rubrik om ett reality-program, eller ännu en text om Taylor Swift
Problemet är att det jagspecifika sällan är särskilt specifikt, vilket inte automatiskt betyder att det blir allmänmänskligt. För att dikten ska bli allmänmänsklig krävs nämligen en riktning bortom jaget. Det är också där skrivandet och läsandet uppgår i ett – för det som händer när man drabbas av en dikt är att man förmår se utanför sig själv. Det komplexa och motsägelsefulla, det som gör att en dikt blir mer än bara ord, fungerar trots sin ordknapphet inte i de digitala rummen, eftersom algoritmerna premierar det enkla. De sköter alltså urvalsprocessen åt en.
Också bland den utgivna poesin är det svårt att sålla. I det fallet har det snarare att göra med att den inte syns. Även om de större förlagens diktsamlingar oftast – men märk väl inte alltid – recenseras på kultursidorna, blir de mindre förlagens poeter utan. Och även om de större förlagen ger ut poesi som aldrig förr är det de mindre som står för majoriteten av utgivningen. Frågan är också om det är bra att ge ut sju diktsamlingar på en vår. Både kritiker och läsare ska hinna läsa dem också, men framför allt ta dem till sig.
Försäljningsmässigt har en diktsamling med existentiella anspråk svårt att ta striden med en kriminalroman baserad på en sann historia. Vad gäller utrymmet på kultursidorna, en klickvänlig rubrik om ett realityprogram, eller ännu en text om Taylor Swift. Hållningen att man bör lyfta såväl som ge ut det smala är lätt att anklaga för att vara elitistisk, men det handlar snarare om att vi i dag tenderar att sammanblanda det kommersiella och det folkliga.
Den traditionella poesiproduktionen är dessutom genomgående en förlustaffär. Mindre utgivare är beroende av diverse olika former av stöd, och poeter av andra inkomstkällor än författarskapet. Ett exempel på en sådan är medverkan i olika evenemang – som också är beroende av stöd, vilket leder till att både poeter och utgivare i någon mån är dubbelt beroende, och att rädslan för att stöden ska försvinna ständigt är närvarande. Ytterligare en sådan inkomstkälla är en parallell verksamhet som kritiker.
Poesin står på så sätt, åtminstone rent praktiskt, i beroendeställning till kultursidorna. Poeterna måste ha något att leva på, ett sätt att göra det är att skriva kritik. Poeterna måste läsas, de måste synas, och är därför beroende av recensioner. Inte för att kritiken ska vara till för poeterna – den är naturligtvis till för läsarna – icke desto mindre blir poeterna lidande om läsarna inte vet om deras existens.
Kanske har det att göra med politiska prioriteringar – i stället för poesi, militär och polis, och låt kulturen klara sig själv på den hyperkapitalistiska marknaden
Kultursidorna har på så sätt ett ansvar för poesin, men poesin måste också finnas tillgänglig i de fysiska rummen: i bokhandeln, på biblioteken, i undervisningen. I läslistan som Skolverket och Kulturrådet nyligen lade fram som rekommendation för grundskolan finns ingen poesi. De oberoende bokhandlarna blir färre när Akademibokhandeln och nätbokhandlarna styr den litterära marknaden. I Akademibokhandeln är det svårt att hitta till poesihyllan eftersom den är så liten, och har man väl hittat dit syns bara de större förlagens poeter och klassiker.
Den här typen av artiklar tenderar att stanna vid en kartläggning, som också i någon mån är ett gnällande – så för att föregå eventuella kritiker – hur skulle jag vilja ha det i stället? Jag vill ha en bokmarknad som fungerar på ett annat sätt, genom fast prissättning till exempel och en annan medieekonomi än en som styrs av klick. Jag vet inte om det skulle göra att folk läser mer poesi om vi införde förmögenhetsskatt, kapitalskatt och fastighetsskatt, men en klassutjämnande politik skulle i alla fall inte göra någonting sämre.
Det är motsägelsefullt att poesin tar allt större plats men samtidigt är svår att nå. Även om situationen för poesin går att redogöra för behjälpligt är det svårt att utröna orsaken fullgott – är det ett kulturellt eller politiskt problem, om de över huvud taget går att separera?
Kanske har det att göra med att inte bara poesin pockar på vår uppmärksamhet utan allt annat också. Kanske har det att göra med politiska prioriteringar – i stället för poesi: militär och polis, och låt kulturen klara sig själv på den hyperkapitalistiska marknaden.
Läs tidigare delar i serien:
Erik Jersenius: Olov Svedelid öppnade böckernas värld för mig – men vem får nu barnen att läsa?
Martin Widmark: Läsningen är en förutsättning för demokratin
Den livsviktiga läsningen
Skolverket och Kulturrådet presenterade nyligen en lista på böcker för grundskolan och gymnasiet som svenska elever ska läsa och som ska väcka deras läslust. Dessutom avsätter regeringen två miljarder kronor för att stötta elevernas läsutveckling.
I serien ”Den livsviktiga läsningen” sätter DN Kultur fokus på läsandets framtid.
