Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Éric Chacour är född 1983 och uppvuxen med egyptiska föräldrar i franskspråkiga Kanada. ”Det jag vet om dig” är hans debutroman och en formidabel succé – den har sålt 400 000 exemplar i den franskspråkiga världen, översatts till 20 språk och belönats med en rad franska och kanadensiska priser.
Liksom Chacours egen familj tillhör romanens huvudperson Tarek en kristen, fransktalande egyptisk minoritet. Familjen är välbärgad och redan när Tarek är barn fattas beslutet åt honom – han ska bli läkare och ta över sin fars klinik i Kairos fina kvarter. Så blir det också. Och så, nästan i förbifarten, ett giftermål med den gåtfulla Mira.
Åren går. Tarek, nu medelålders, behandlar troget familjens vänner och bekanta men öppnar också en mottagning i Kairos sopkvarter. Där tillbringar han allt mer av sin tid – i synnerhet sedan han lärt känna den unge Ali, med det vackra ansiktet och den ”tvivelaktiga livsstilen”. Först blir de kollegor, sedan älskare. Men en kärleksrelation mellan två män, dessutom en rik och en fattig, är inget som ses med blida ögon i åttiotalets Egypten. Efter en oundviklig katastrof emigrerar Tarek med skammen, men utan fru och familj.
Allt detta berättas liksom i snabbspolad sammanfattning, på ett poetiskt (eller ska jag säga ”poetiskt”?) språk. Det är enkelt att tjusas av tidens och platsens skönhet, måltiderna och musiken, rikedomen som är ett lands kultur – Éric Chacour tycks ha studerat sammanhangets tids-, plats- och klassmarkörer noggrant. Fast vad vet jag, en simpel nordbo? Kanske ägnar jag mig bara åt romantisering, på gränsen till exotisering – det är ju så trevligt när de äter molokhia.
Till en början gör det mig därför inte så mycket att romanen är strösslad med meningar som liksom signalerar livsvisdom, men som vid en närmare anblick löses upp i intet. ”Människor är bofasta nomader. (…) Som föräldralösa till oändligheten dör de utan att ha levat”, kan det stå, eller: ”Man ska inte förvånas när man upptäcker något barnsligt hos någon som liknar en, eftersom det inte finns några barnsliga vuxna, det finns bara barn som har uppnått en ålder då tvivel är skamfyllt.”
Inget av dessa påståenden är sanna, eller djupa – här har vi någon som förläst sig på Ocean Vuong, tänker jag, men det må väl vara hänt!
Tyvärr är den första delen också den bästa. För romanen är uppdelad i tre, där den första delen, ”Du”, är skriven i just du-form av en okänd berättare som adresserar Tarek. Det är ett grepp som ska få sin berättartekniska förklaring, men som så ofta känns det mer än en aning konstruerat.
De fattiga är halta och lytta men oändligt generösa, den förmögne bomullshandlaren har erektionsproblem. Ingen överraskar
I romanens andra del, ”Jag”, får läsaren alltså veta vem som berättar denna historia. Därefter förlorar romanen det den trots allt hade av känsla och romantik. Ironiskt nog sker det samtidigt som nivån av förvecklingar och förment spänning höjs.
Snart blir det direkt rörigt – människor förklaras döda för att sedan återuppstå, bara för att raskt dö igen. Romanfigurerna förblir däremot lika grunda och formulaiska som när de presenterades: den stoiske, stumme Tarek, hans intriganta matriark till mor, familjens hushållerska med vass tunga men ett hjärta av guld … De fattiga är halta och lytta men oändligt generösa, den förmögne bomullshandlaren har erektionsproblem. Ingen överraskar. Alla spelar sina roller på Hollywoodvis.
Jag läser att Éric Chacour har studerat ekonomi och arbetat hela sitt liv ”inom finanssektorn”. Är det därför berättelsen slutar som en ekvation, där romanens alla variabler visar sig leda fram till den perfekta lösningen?
Det finns – uppenbarligen, med tanke på bokens popularitet – de som vill ha sina romaner som en matematisk uträkning, plus sentimentalitet. Själv tycker jag nog att litteraturen är bäst när den är oberäknelig.
Läs fler texter av DN:s Greta Schüldt här och fler av DN:s bokrecensioner här




