Sämst någonsin hittills – kan Calle Halfvarsson göra som Niklas Jonsson?

Sverige tog ingen längdskidmedalj i de första vinterspelen 1924 (Torkel Persson blev femma efter fyra norrmän), men sedan följde en lång rad av framgångar för svenska herrskidåkare. Vi får leta i listorna ända fram till OS i Lillehammer 1994 för att hitta det sämsta herresultatet genom tiderna; då blev Sverige som bäst sexa – i herrstafetten och i femmilen genom Christer Majbäck.

Nu i Milano Cortina är bästa resultat ännu Truls Gisselmans sjundeplats från den inledande distansen skiathlon.

De blågula längdåkarna är inne i en period av medaljtorka vad gäller olympiska spel. I Pyeongchang 2018 kammade man noll (en fjärdeplats som bäst), liksom i Peking för fyra år sedan (fjärdeplatser som bäst i stafett och sprintstafett). Om det ska bli en tredje nolla i medaljkolumnen återstår att se. Än finns som sagt chansen att göra om vad Niklas Jonsson gjorde 1998.

DN ringer upp Jonsson, som är expert för HBO under OS. Han beskriver ett jobbigt 90-tal vad gäller svensk herrskidåkning.

– Epo-dopningen var i princip fri, det var åkare som åkte två minuter snabbare på 15 kilometer från ett år till ett annat. Vi misstrodde oss själva och började laborera mycket med träningen på ett sätt som jag tror inte var bra. Men så kom Per Elofsson in i laget och åkte väldigt fort och då hittade vi rätt koncept på träningen igen.

– Så lite grann kanske silvret -98 ändå … vi såg att det gick att ta medalj. Jag tror att det var viktigt för Mathias (Fredriksson). Både han och Elofsson vann ju totala världscupen sedan.

– Jag fick ett erbjudande av vallateamet: ”Packa dina grejer och bo med oss så slipper du sjukstugan.” Jag frågade om det fanns en säng till Per (Elofsson) också, men det fanns det inte och det kändes inte snällt mot en rumskamrat att bara dra. Man skulle kanske ha varit mer egoistisk, men det är inte mitt sätt att vara.

Det säger Torgny Mogren, i dag expert för Radiosporten, som kom till Nagano för sitt sista OS i toppform.

– Det kändes så in i helsike bra men vi visste ju, Per och jag, när vi kom till Japan att hela laget låg sjukt i influensa. De var isolerade på sina rum men det visade sig att sjukdomen fanns bland personalen i köket. En dag blev Per sjuk och då visste jag att jag också skulle vara sängliggande inom dagar.

Varken på tremilen, i milloppet eller i den efterföljande jaktstarten kunde Sverige fylla sina platser. Till stafetten kunde man nätt och jämnt mönstra fullt lag.

En sista chans att ta en medalj återstod. I femmilen – på spelens sista dag.

Niklas Jonsson hade också haft 40 graders feber men för honom hade sjukdomen inte satt sig på luftvägarna, och efter ett par dagar var han piggare.

– Vid femmilen var vi så nerskrivna, trots att vi hade hyfsade resultat jämfört med det här OS:et, och man hade inte så mycket att förlora.

Femmilen i Nagano genomfördes med individuell start. Jonsson startade före både Norges Bjørn Dæhlie och Österrikes Christian Hoffmann. De kom båda i kapp svensken efter två mil, men med sju kilometer kvar föll Hoffmann tillbaka och blev till slut bronsman. Två kilometer före mål ryckte Jonsson när Dæhlies krafter tröt. Kampen om guldet blev en sekundstrid, norrmannen kämpade sig i mål med en segermarginal på blott åtta sekunder.

– Hade han inte haft den här stora respekten för Dæhlie och gått lite tidigare, då hade han kanske till och med kunnat vinna, för Dählie var ju helt slut. Men silvret betydde väldigt mycket i och med att vi inte hade presterat någonting, säger Torgny Mogren om tidigare lagkamraten.

För herrtruppen här på OS i Milano Cortina satte dåliga skidor på den klassiska stafetten käppar i hjulen. Dessutom har flera åkare visat bristande form.

Edvin Anger har erkänt att han mörkade lite när han i början av spelen sa att kroppen äntligen börjat svara. Gustaf Berglund har uppgivet konstaterat att han prickat fel. Den som låtit lite positiv är William Poromaa, som efter att ha läkt revbensskadan han ådrog sig på Tour de Ski känt en uppåtgående form.

Men dagen före femmilen kom beskedet att Poromaa inte kommer att köra det sista OS-loppet på grund av förkylning.

– Det känns ju svårt att se någonting förändras på ett större plan, säger Torgny Mogren som inför spelen tippade en herrmedalj på femmilen.

På pressträffen inför loppet ställde i stället både åkare och ledare den lilla strimman svenskt hopp till Calle Halfvarsson – veteranen som i allra sista stund fixade sin OS-plats.

Vad skulle en medalj betyda för det här herrlaget?

– Att man får en liten upprättelse. Blir det en katastroftävling till, då blir de ännu mer sänkta och då får man inte den här lilla positiva kicken som hela laget behöver nu. Vi har ett VM på hemmaplan nästa år, så det kan vara värdefullt att få med sig ett bra resultat, säger Torgny Mogren.

Niklas Jonsson är inte optimistisk att någon i det svenska laget ska upprepa vad han gjorde i Nagano.

– Sannolikheten att de tar en medalj skulle jag ändå vilja säga är relativt liten.

Samtidigt säger han att psykologin kan spela in.

– Många åkare har kanske i huvudet redan börjat resa hem. Om man då kan hålla fokus och känna sig hungrig inför den sista tävlingsdagen finns väldigt mycket att vinna bara på det.

Läs mer:

Tidigare SOK-chefen: ”Säker på att vallaboden var avlyssnad”