Roman
Sandra Lillebø
”En fransk familj”
Övers. Felicia Stenroth
Weyler, 200 sidor
De två första styckena av Sandra Lillebøs ”En fransk familj” är som en innehållsförteckning över vad författaren vill med sin roman. ”Vi kan börja med himlen”, lyder första meningen som visar att allt berättande är ett godtyckligt val av perspektiv. Från denna himmel tar vi oss till ett linoleumgolv i en lägenhet där en kvinna vid namn Marianne ligger och gråter – den vida världen förenas med den lilla. ”Men vi kan inte börja med henne, för det finns inget sådant som individen” – ett utomlitterärt påstående om verkligheten, fällt av en allvetande författare.
En kombination av sådana ambitioner gör mig förväntansfull.
Norska Sandra Lillebøs första roman ”Sakernas tillstånd” kom på svenska 2021 och var en skildring av en flicka som växer upp med en psykiskt sjuk mamma.
Nu är hon tillbaka med en berättelse om den unga Marianne, som lämnar Norge för studier i Frankrike. Där möter hon en man, Yohann, flyttar samman med honom i hans lägenhet i en förort, blir gravid och lämnad i nästan samma stund.
Denna kvinna berättas om i tredje person, ibland av en anonym författarröst, ibland av ett ”jag” som vi förstår är den äldre versionen av den lämnade kvinnan. Jaget har ett projekt: hon bor numera i Norge, men reser tillbaka till Frankrike för att förstå vem Marianne var och vad som hände med henne. Det vill säga med sig själv.
Det är ett projekt som ställer till det för romanen.
Så länge Lillebø skriver Mariannes historia, nära den individ hon är men också nära hennes fysiska omgivningar, det samhälle och den tidsanda hon lever i, fungerar det bra. Eller mer än bra; där finns en legering av närhet och distans, vilken genljuder i läsaren i form av både förståelse för en romankaraktär placerad i tid och rum, och möjlighet till egna reflektioner. (Det är nog inte bara för att romanen utspelar sig i Frankrike som jag tänker på Annie Ernauxs författarskap.)
Men projektet – jagets försök att skriva sin egen historia genom att berätta Mariannes som vore hon en annan – får Lillebø att skriva om sitt eget skrivande. Hon oroar sig över att hon sviker Marianne genom att berätta om henne och därmed får saker att verka mer ordnade och kronologiska än vad de verkligen var. Hon oroar sig över vad språk egentligen kan fånga.
Sätt pennan till pappret först när du är klar över vad du vill göra
Ett sådant metaplan blir för privat, någonting författaren tycks behöva för sin egen skull. Jag står plötsligt utanför romanen och tittar in på ett internt projekt, som inte angår mig.
Om det är för att Lillebø vill undvika en känslosam, bergtagen läsning av sin roman som hon lägger in en sådan här verfremdungseffekt är det likväl onödigt. Hon behöver ingen sådan eftersom hennes prosa redan innehåller den distans som upprätthåller läsarens reflektionsförmåga och inte bara hennes empati.
Om jag hade varit Lillebøs redaktör skulle jag inför nästa roman be henne släppa sargen. Sätt pennan till pappret först när du är klar över vad du vill göra och har accepterat det! För det finns mycket att hämta i den pennan.
Jag tycker om auktoriteten med vilken Lillebø slår fast saker; att det finns en röst som vet mer än romankaraktärerna. ”Den enda sanna tillhörigheten är den man aldrig behöver ställa några frågor kring, och Marianne trodde att det var först när hon kunde se platsen som den såg ut för någon som hade bott där hela livet, som en sådan tillhörighet också kunde bli hennes.”
Hon kan formulera sig knivskarpt: ”För Marianne var individualitet bara ett annat uttryck för ensamhet”. Hon stannar inte på ytan när hon gestaltar känslomässiga tillstånd och mellanmänsklig interaktion och hon väjer inte för stora existentiella frågor.
Läs fler texter av Nina Björk och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
