Sandra Näslund: ”Jag är den bästa skicrossåkaren där ute”

Nu när många redan har tävlat färdig och är på väg bort från OS har skicrosslandslaget rest dit. Igen.

Sandra Näslund och syskonen Linnea, Erik och David Mobärg som utgör den svenska OS-truppen i sporten var här redan för två veckor sedan för att testa banan. Men eftersom deras tävlingar avgörs först nu, spelens sista helg, åkte de till Sverige igen för lite tid på hemmaplan och ett ordentligt träningsläger.

Och nu är Sandra Näslund redo för att försöka vinna sitt andra raka OS-guld.

– Det känns häftigt. Jag brukar vara väldigt nervös inför tävlingar, och det kommer ju komma. Men än så länge känner jag mig väldigt lugn och bara njuter av att få vara här som regerande olympisk mästare. Det är ju ganska stort så jag försöker njuta av det, säger 29-åringen.

Det var som sagt slumpen som ledde henne in på vägen mot världstoppen. När hon var 14 år var hon i Funäsdalen för en alpintävling tillsammans med sin pappa Patrik som såg att där också skulle hållas SM i skicross. Något som kanske skulle kunna passa Sandra, tyckte han.

– Hon var alltid lika mycket vid sidan av backen och körde, i parken eller om de hade byggt något hopp. Så jag sa att ”du kanske borde ställa upp”, säger Patrik Näslund.

– Och det var tydligen hennes grej, om man säger så.

Det blev seger direkt i ungdomsklassen. Vid sidan av banan stod Tommy Eliasson Winter som var sportchef för skicross på Svenska skidförbundet och trodde knappt sina ögon.

– Vi stod där och bara gapade, ”shit, vad är det här för tjej”. Hon var bara ett barn men tekniskt väldigt duktig. Jämfört med alla de andra tjejerna var hon extremt duktig på att hoppa, säger han.

– Hon var en ultratalang.

Vägen till toppen gick i raketfart. Hon debuterade i världscupen som 15-åring. Togs ut till OS i Sotji 2014 när hon bara var 17 år – och blev femma.

Det som tidigt gjorde – och fortfarande gör – henne så bra är Näslunds naturliga känsla för hur hon behöver hantera de olika, rullarna, svängarna och hoppen.

– Där i Sotji fanns det ett hopp i banan som man kände varje gång att det var stor risk att någon skulle krascha efter. Den enda jag kände mig helt säker på skulle klara det var Sandra, säger förbundskaptenen Erik Iljans.

En otrolig tävlingsinstinkt har också hjälpt till. Och – envisheten.

– Det där har hon lite efter sin farfar, säger Patrik Näslund.

– Hade han en gräsklippare som inte funkade var han kvar ute tills han fixat den. Hon är likadan, hon ger sig aldrig. Om det är något hon inte kan så går hon inte därifrån innan hon har löst det och klarar det.

2018 åkte Sandra Näslund till OS som guldfavorit men blev fyra. Ett hårt slag. Desto skönare när hon 2022 höll för trycket och vann det efterlängtade guldet.

Nu är hon där igen. Hon har fått de två senaste säsongerna förstörda av skador, men i år har hon i det närmaste varit oövervinnerlig. Näslund leder världscupen överlägset och har vunnit en majoritet av tävlingarna inför OS.

Hon känner av förväntningarna på henne, men tar det med ro.

– Jag hade nog mer press på mina axlar för fyra år sedan. Nu har jag en guldmedalj och det är klart att jag kommer gå för en ny. Men jag känner betydligt mindre press nu, säger hon.

Har du längtat efter den här stunden?

– Absolut. Men det är lite både och. Det är ju en dag vart fjärde år som man ska ut och leverera. Men att komma till ett OS och vara i så här bra form, det är ju drömmen.

Skicrossbanan i italienska Livigno bjuder inte på några stora hopp som i Sotji 2014. Den är lite platt och långsam. Starten blir extra viktig, vilket passar Sandra Näslund.

– Den är längre än vad den oftast är i världscupen och lite mer teknisk. Det är någonting som gynnar mig och som jag hoppas att jag kan dra fördel av., säger hon,

– Det finns många ställen att skapa fart på men det finns också många ställen där man kan tappa fart. Så det gäller att sätta det bra.

Hon ser att de största konkurrenterna i de lika rutinerade Marielle Thompson från Kanada, Frankrikes Fanny Smith och tyskan Daniela Maier. Och det är just banan som gör att Sandra Näslund lite osäker, att något ska strula till det på vägen mot guldet.

Att hon om allt stämmer är bättre än alla andra i startfältet vet hon med säkerhet.

– När jag har en bana som jag gillar är det ingen som har en chans. Men i sådana här typer av banor så är det tuffare. Det gäller att inte göra misstagen och sätta åken som man har planerat. Annars är de där och hugger, säger hon.

– Det är inte bara att gå ut och hämta medaljen utan jobbet ska göras också.