Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Ett uttryck för detta folks elaborerade sinne för ironi, tänkte jag första gången jag hörde någon ropa: Is anyone else having a bath, or should I pull the plug?

Men nej, frågan var uppriktig och ställdes av en man, som jag varken skulle kalla snål eller fattig. Det jakande svaret kom från hans fru som befann sig i rummet intill.

Storbritannien är det enda västeuropeiska land som jag är bekant med där badvatten fortfarande återanvänds.

Jag talar inte om att man på en gång stoppar ner flera av sina ungar i ett badkar. Utan om vuxna människor som tvättar sig i samma vatten. Av gammal vana kanske, men framför allt för att hålla nere kostnaderna.

Det är på sätt och vis inte svårt att förstå. En kall vinter kan ett brittiskt par betala lika mycket för gas, vatten och el som de betalar i hyra per månad.

Även tågresor kostar på i järnvägens hemland.

Manchester och Liverpool var de första storstäderna att sammanlänkas av räls. Jungfrufärden år 1830 varade flera timmar. I dag tar tågresan en halvtimme.

Att arbeta i den ena staden och bo i den andra borde, föreställer man sig, vara lätt som en plätt. Fast i praktiken är det för många en omöjlighet.

Brittiska tågbiljetter är de dyraste i Europa. Ett årskort för att pendla mellan Manchester och Liverpool, en rutt bara aningen längre än Stockholm–Södertälje, kostar motsvarande 42 000 svenska kronor.

Sedan finanskrisen klingade av 2010 har priset höjts år för år, men nu ska resenärerna få en kort respit.

Den sittande brittiska regeringen har meddelat att man kommer att frysa priserna för tågbiljetter fram till 2027 i syfte att hålla ”nere en viktig del av levnadskostnader”.

Det sistnämnda är nyckelordet när finansminister Rachel Reeves i dag, onsdag, presenterar sin omdebatterade budget. Åtminstone vill hon att det ska vara det.

”Levnadskostnaderna är för höga”, sade Reeves i ett tal tidigare denna månad där hon bjöd på smakbitar från budgeten För att sänka dem kommer hon bland annat att ta bort ett antal miljöavgifter som för närvarande läggs på elräkningarna och får dem att svälla.

Dessa hushållssatsningar kräver att skatterna går i motsatt riktning. Budgetarbetet har läckt som ett såll och de gångna veckorna har brittiska tidningar skrivit om det smorgasbord av skattehöjningar som planeras.

Labourpartiet lovade i sitt valmanifest att inte höja skatterna för arbetande människor. Nu blir det i stället ett hopplock av mer perifera höjningar. Till exempel en höjning av sockerskatten, turistskatten, spelskatten och fastighetsskatten på bostäder som värderas till över två miljoner pund, ungefär 25 miljoner svenska kronor.

Kritikerna har redan på förväg avfärdat den plockiga budgeten som ineffektiv. Och fler därtill undrar om den verkligen är kraftfull nog för att få ordning på de brittiska offentliga finanserna som Rachel Reeves inför valet i fjol menade var i sitt sämsta skick sedan andra världskrigets slut.

Det är sant att landets ekonomi makar sig fram.

Brexit har gjort handeln dyrare och investeringarna färre. De brittiska lånekostnaderna är de högsta bland G7-länderna och många hushåll har som tidigare antytts inte mycket över när de dyra räkningarna är betalda. Frågan är hur stor skillnad en frysning av tågbiljettpriser och skrotade miljöavgifter faktiskt kommer att göra i det avseendet.

Det är hård konkurrens om Storbritanniens mest otacksamma post, men finansminister Reeves sitter definitivt på en av dem.

Läs mer:

Sandra Stiskalo: Är London en skithåla med sharialagar?

Share.
Exit mobile version