En vår i Lolitaåldern skaffade jag mig frätsår på underarmarna.
Lemmarna var slanka och håret tjockt och kakaofärgat. Det sistnämnda hade en förarglig biverkan. Även på armarna hade jag mörka fjun. Och dessa fjun gjorde mig så gräsligt ful att jag knappt stod ut med mig själv.
Men i en bok om naturlig skönhet som stod i mammas hylla fanns råd: Syra + sol bleker mörka strån.
Alltså strök jag citronsaft på underarmarna och bänkade mig på terrassen. Den stickande svedan uthärdade jag stoiskt. Alltför stoiskt. Efter en timme i bländande solsken var fjunen aningen blondare, men huden rödrandig av fräta.
Det blev långärmat även den våren, men det talade jag tyst eller inte alls om. Fulheten var tabu, också när den var inbillad. Det är den fortfarande.
Tidningar, filmer, offentligheten som sådan, befolkas av vackra människor. För att inte tala om språket. Så fin du är! Allt klär en skönhet! smickrar vi varandra, men har aldrig känt oss fulare. Hur ska man annars förstå den kolossala efterfrågan på tjänster, produkter, behandlingar och ingrepp som ingår i den blomstrande skönhetsindustrin?
I sin idérika och personliga essäbok ”Hässlichkeit”, som nyligen getts ut på engelska med titeln ”Ugliness”, utforskar den tysk-afghanska konstnären och författaren Moshtari Hilal den mänskliga fulhetens väsen.
”Hej, hästansikte”, var den första kommentaren hon fick när hon premiärpostade en video på Youtube. En förolämpning förstås, men i någon mån höll hon med.
Som dotter till afghanska föräldrar hade hon redan under de tidiga skolåren förklarat krig mot den egna kroppen, huden och framför allt mot hårstråna som växte på fel ställen och berövade henne både barndom och femininitet. Eller som hon skriver i boken: ”Varje gång någon såg på mig greps jag av en gruvlig oro för hakstubb, orenhet, fulhet.”
Med näsan och kroppsbehåringen som exempel visar hon hur central fulheten är i kolonialismen och rasismen, också den internaliserade. Hon berättar bland annat om läkaren Jacques Joseph, som kallades ”Nasenjoseph” och rekonstruerade näsor som förstörts i första världskriget. Så småningom minskade tillströmningen av soldater, Joseph sadlade om och öppnade egen praktik i Berlin där han, son till en rabbin, erbjöd kirurgi åt patienter som besvärades av ”judiska näsor”.
Den fula näsan, den man i Weimarrepubliken ville bli av med, var den krokiga, långa näsan. ”Den andres” näsa. I det avseendet har inte mycket förändrats. Moshtari Hilal skriver om sina egna systrar som låtit operera näsorna. Målbilden, numera gemensam för så gott som alla världens människor: En nätt vit Hollywoodknappnäsa.
Det som utmärker vår tid är att fulheten faktiskt kan åtgärdas permanent
Hilal är långt ifrån först med att framhålla hur skön- och fulhet konstrueras socialt och kulturellt.
I ”Om fulhet” från 2007 parafraserar Umberto Eco en putslustig anekdot från filosofen Voltaire: Fråga en padda vad skönhet är och han kommer att svara att det är hans hona med sina stora runda ögon som sticker ut från hennes lilla huvud, en bred, platt mun, en gul mage, en brun rygg. Och fråga djävulen, han kommer att säga att sann skönhet har horn och en svans.
Det kan stämma, i de specifika fallen. Men paddmetaforen hjälper oss inte att hantera fulheten. Den egna och andras.
Dessutom tvivlar jag på allmängiltigheten i anekdoten. Eco menar att subjektiva estetiska bedömningar varken är subjektiva eller estetiska. Fulheten är, liksom skönheten, historiskt och politiskt betingad, en konsekvens av makthierarkier, ekonomi och normer, argumenterar Eco.
Det har han rätt i – tänk på näsan – men inte alltid, väl? Visa mig den människa eller kultur, levande eller död, som tycker att kvisslig, glåmig hy och flottigt, tunt hår är vackert!
Att utpeka något som universellt fult är inte särskilt hänsynsfullt. Det sårar förstås människor. För ”ful” är inget neutralt adjektiv. Det är en värdering, eller snarare en nedvärdering, som inte enbart handlar om utseende. Estetik och etik har alltid hängt ihop, inte minst i litteraturen.
I ”Illiaden” berättar Homeros om Thersites, en grekisk soldat med det stående epitetet ”den fulaste man, som till Ilion lände” som försökte egga krigsfolket till myteri och smädade Agamemnon med sin ondskefulla tunga. Budskapet är uppenbart: ett fult yttre tyder i den klassiska litteraturen på en ful själ.
Med tiden gestaltas och kontrasteras fulheten på mer mångbottnade sätt.
Faktum är att förbud mot fulhet redan funnits
I Gustave Flauberts realistiska roman från 1857 driver längtan och romantisk idealism Emma Bovary långt in i en äktenskaplig, finansiell och emotionell kris. Till slut ser hon ingen annan utväg än att svälja ett arsenikpulver. Den plågsamma dödskampen som följer skildras minutiöst och utdraget. Emmas ansikte blir blått, hon kräks blod och när det nästan är över ser hon ut ”som ett galvaniserat lik, med håret utslaget, ögonen uppspärrade, stirrande”.
Som om döden inte vore straff nog för den otrogna, oregerliga kvinnan, är sista bilden av den skönhetsdyrkande Madame Bovary en anskrämlig kropp och ett förvridet, missfärgat ansikte.
Man kan invända att litteraturhistorien även vimlar av berättelser där fulheten döljer god- och rättrådigheten, men inte förneka att utseendet gång på gång länkats till moralen.
Moshtari Hilal hävdar att detsamma gäller för den icke-fiktiva världen.
Fulhet, skriver hon, vore ”något ytligt om det inte egentligen handlade om hat”. På tyska hör orden för fulhet – ”Hässlichkeit” – och hat – ”Hass”– till och med ihop rent språkhistoriskt. Vi lär oss att hata människor som har fysiska attribut eller anletsdrag som anses fula och därmed blir det ”lättare” att förtrycka eller förvisa dem, resonerar Hilal.
Det som utmärker vår tid är att fulheten faktiskt kan åtgärdas permanent. Åtminstone om man har pengar och är beredd att utsätta sig för medicinska risker och för smärta. Mörka armfjun och ärr kan avlägsnas med laser, näsor kan förminskas och hår transplanteras. Den som är positivt inställd till plastikkirurgins normalisering skulle eventuellt säga att skönheten har demokratiserats. Den som är ful kan ju numera bli vacker, bara hon betalar för sig.
Frågan är vad som händer med de som inte kan eller vill betala för sig. De som förlikat sig med sitt utseende också när det är oskönt. Eller som bara vill ägna sig åt något annat än hud, hår och proportioner.
Kommer fulheten att uppfattas som en förolämpning mot andra människor? Kommer det ens att vara tillåtet att vara ful?
Aldrig har så många varit så vackra som nu
Skrattretande frågor, kan tyckas, men inte irrelevanta. Faktum är att förbud mot fulhet redan funnits.
Mellan slutet av 1860-talet och mitten av 1970-talet var det i flera amerikanska städer helt enkelt olagligt för personer som var stympade, muterade eller deformerade på sätt som uppfattades som ”frånstötande eller äckligt” att synas offentligt. Förordningarna hade att göra med det bredare ämnet tiggeri, och stiftades utifrån tanken att tiggarna med sina lyten och missbildningar skuldbelade människor genom att uppträda på allmänna platser.
Att fullagarna, som de i efterhand kommit att kallas, upphävdes var förstås en seger för människovärdet. Fast kanske var det bara så att det inte längre fanns något ”behov” av dem.
För det får man lov att säga – aldrig har så många varit så vackra som nu. Och vi blir bara vackrare. Självmant och i en aldrig tidigare skådad takt och omfattning avlägsnar vi skavanker, missfärgningar, glåmighet, utväxter och asymmetrier.
Konsekvenserna av den överestetiserade tillvaron är svåra att överblicka. Men en viss leda kan man i alla fall vänta sig.
I längden är skönheten tjatig och enerverande, det vet alla som skrollar på Instagram eller bläddrar i damtidningar. Men fulheten! Så varierad, så laddad, så levande. Så intressant.
Läs fler texter av Sandra Stiskalo
