Förra sommaren tog jag en öl i Soho med en vän till en vän.

När han fick veta att jag precis hade flyttat till Storbritannien och bland annat skulle rapportera om brittisk politik såg han medlidsamt på mig och sade:

– Well, welcome to the dismantling of an old democracy.

Den meningen har hängt efter mig som en svans under mitt första år som korrespondent. Jag har inte kunnat bli kvitt den.

Min väns dystergök till vän talade förstås inte bokstavligt. Storbritannien är inte i färd med att avveckla demokratin som statsskick. Fast i överförd bemärkelse var det ändå en träffande välkomsthälsning. Bland britterna är den förhärskande känslan att Storbritannien är ett land i upplösning och förfall.

Titta bara på premiärministerkarusellen, säger de med viss skam i rösten.

På måndagsförmiddagen var det dags igen. Den underdimensionerade pulpeten bars ut på Downing Street och en gråtmild Keir Starmer meddelade sin avgång.

Snart får nationen sin sjunde premiärminister på ett decennium. Det är lika många som under de föregående femtio åren.

Att skylla de många bytena på att samtliga av de senare premiärministrarna har varit usla visionärer, ledare eller kommunikatörer vore enkelt. Troligen r enkelt.

Keir Starmer gjorde en del riktiga tavlor och misslyckades med att etablera en verklig kontakt med det brittiska folket, men siffrorna – sju på tio år! – kastar ett tveksamhetens ljus över de personbundna förklaringsmodellerna.

Frågan kvarstår oavsett: Har Storbritannien blivit oregerligt? Och vad beror det i så fall på?

Inget enskilt svar är heltäckande. Men man kan säga att allt började med en folkomröstning.

”Take back control” – återta kontrollen – skanderade de som våren 2016 kampanjade för att Storbritannien skulle lämna EU. ”Back” var nyckelordet.

Brexitörerna, som de skulle komma att kallas, ville ta kontroll över sitt eget öde och på nytt göra landet till den ekonomiska, kulturella och politiska stormakt det en gång var.

– Vi kan skönja de solbelysta ängarna på andra sidan, sade Boris Johnson i ett tal inför omröstningen som hölls nästan på dagen för tio år sedan.

52 procent av britterna röstade för ett utträde, 48 procent ville förbli i unionen. Fyra år senare, efter utdragna, kollapsade och återupptagna skilsmässoförhandlingar, lämnade Storbritannien EU.

Men de solbelysta ängarna visade sig vara en hägring.

Ekonomin har stagnerat, hushållens kostnader har skenat. Det har blivit svårare och dyrare att resa, flytta och studera utomlands. Och i stället för arbetskraftsinvandrare från östra Europa har hundratusentals flyktingar från utomeuropeiska länder tagit sig till Storbritannien över Engelska kanalen.

Det är svårt att se en grupp som gynnats av brexit. Skulle väl i så fall vara konsulterna, advokaterna och tullexperterna.

Att en politisk instabilitet följt ur denna trista utveckling är inte konstigt.

Majoriteten av britterna vill nu se ett återinträde i EU.

Det är en öppen hemlighet att det regerande Labourpartiet egentligen också vill tillbaka in i unionen, men här finns en beröringsskräck. Av rädsla för att skuffa alltfler väljare i knät på det högerpopulistiska Reform UK, som från början hette Brexitpartiet, undviker man helt enkelt ämnet.

Sprickan vidgas mellan folket och de folkvalda. Men också inom partierna och landet – Skottland och Nordirland ville stanna i EU.

Som utomstående är det lätt att tänka att det var ett från imperietiden övervintrat storhetsvansinne som fick en majoritet av britterna att tro att de skulle klara sig bättre på egen hand, utanför den europeiska gemenskapen. Men det är en diskussion som ännu inte förs i breda lager.

I stället är såväl människor som politiker ständigt på jakt efter nya frälsare, bara för att riva dem i stycken när landet fortsätter kana utför. Det är som att sätta plåster på ett benbrott.

Keir Starmers uppgång och fall illustrerar det väl.

Efter 14 år med konservativt styre, 5 premiärministrar, partygate och ekonomisk bergochdalbana, sågs den före detta riksåklagare som, om inte ett efterlängtat så åtminstone sansat och sakligt alternativt. Labour vann absolut majoritet i parlamentet i de allmänna valen 2024. Starmer tillträdde premiärministerposten med ett ovanligt stort politiskt kapital.

Sedan började problemen.

Under sitt första år på Downing Street avfärdade han utredning av groomninggäng som utsatt tusentals brittiska flickor för sexuella övergrepp med motiveringen att det skulle spela högerpopulisterna i händer. Därefter kom skandalen med utnämningen av Jeffrey Epstein-vännen Peter Mandelson till USA-ambassadör och på det Reform UK:s stora framgångar i lokalval.

Labourledamöter började under våren att kräva hans avgång, öppet respektive anonymt i samtal med reportrar. Tidningarna skrev om hur impopulär Starmer var bland de egna, vilket fick fler ledamöter att kräva hans avgång, varpå han blev ännu mer försvagad. Till slut blev hans sorti oundviklig.

Nej, invänder många.

Att beskriva Keir Starmers och de fem tidigare premiärministrarnas fall på detta vis är att framställa dem som maktlösa passagerare. Det är de naturligtvis inte. Men stabilitet kan inte heller enbart vara ledarens ansvar. Spegeln måste också vändas mot parlamentsledamöterna och den brittiska partikulturen som inte direkt kultiverar lojalitet.

Möjligen bör även medierna se sig i spegeln.

Tom Baldwin, mångårig medarbetare på tidningen The Times och Keir Starmers biografiskrivare, hör till dem som anser det. Han anklagar sitt eget skrå för att elda på politisk instabilitet och illojalitet genom att blåsa upp interna stridigheter och fokusera på partiledarens personliga brister.

Den brittiska pressen har en lång tradition av att häckla ledande politiker. Porträtten som tecknas och öknamnen som utdelas är ofta träffsäkra och dråpliga. Jag erkänner att jag själv ofta skrattat åt dem. Men gränsen är hårfin innan det slår över i smädelsekampanj. I politiskt underhållningsvåld.

Polyp, urtråkig, värdelös, fruktansvärd, är några av de glopord som kommentatorer i etablerade tidningar använt om Keir Starmer.

Lika föraktfullt har de inte uttalat sig om Andy Burnham. Än så länge, måste man tillägga.

Burnham, som varit Manchesters borgmästare och inom kort väntas ta över Labourledarskapet och bli Storbritanniens premiärminister, anlände till London samma dag som Keir Starmer meddelade sin avgång.

Han hälsades med jubel och stora leenden från sina Labourkollegor i underhuset. Även journalisterna var entusiastiska.

Andy Burnhams plan för landet är fortfarande höljd i dunkel. Med andra ord: Hoppet lever om att han ska lyckas med det hans föregångare misslyckats med. Det kräver att hans Labourledamöter låter honom bo kvar på Downing Street mandatperioden ut.

Jag skulle inte våga satsa några större summor på att det blir så.

Fakta.Detta sker framöver i brittisk politk

● Keir Starmer kommer att sitta kvar som premiärminister fram till att en ny har valts.

● Labourpartiets verkställande utskott har fått i uppdrag att ta fram en tidsplan för ledarvalet. Nomineringarna öppnar den 9 juli och stänger den 16 juli. Allt tyder på att Andy Burnham, som varit borgmästare i Manchester och nyligen svors in i parlamentet, blir ny Labourledare och premiärminister.

● Ännu är lite känt om vad Burnham vill göra som regeringschef, men han väntas hålla ett linjetal nästa vecka.

● Senast när parlamentet öppnar i september efter sommarledigheten kommer en ny premiärminister att vara på plats. Det kan ske tidigare än så.

Läs mer:

Vem är Andy Burnham?

Sandra Stiskalo: Keir Starmer kämpade mot tårarna när han tog farväl

Share.
Exit mobile version