Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Lyndon Li heter en modig man.
Han bodde länge i Hongkong, men beviljades för några år sedan asyl i Storbritannien. I helgen gjorde han något som kan bli spiken i kistan för hans dröm om att återvända till hemlandet och återse sina morföräldrar.
För tidningen The Times berättade Lyndon Li hur han i Storbritannien har övervakats och skuggats av det kinesiska kommunistpartiet. Det började när han studerade juridik på Yorks universitet. Redan första terminen konfronterades han och ”förhördes” av andra kinesiska studenter.
– Jag insåg att brittiska universitetscampus inte var säkra för kinesiska dissidenter, säger han.
Li är inte ensam om denna obehagliga erfarenhet, även om få talat lika öppet om saken.
Kinesiska studenter vid brittiska universitet pressas att spionera på klasskamrater och anmäla aktiviteter på campus, visar en rapport som organisationen UK-China Transparency (UKCT) släppte för några månader sedan. Politiska påtryckningar och övervakning som tidigare begränsades till Kina förekommer numera på brittiska lärosäten. Det beskrivs i rapporten som ett ”transnationellt förtryck”, som utöver att göra människor rädda också undergräver den akademiska friheten.
Forskare och lektorer har känt sig nödgade att anpassa och även ta bort undervisningsinslag som skulle kunna kränka nationalistiska kinesiska studenter och finansiärer. Man talar om självcensur. För Laura Murphys del gick det längre än så.
Hon är professor i mänskliga rättigheter. Som anställd på Sheffield Hallam University bedrev hon och hennes team studier om modernt tvångsarbete i Kina. Ett laddat ämne, men viktigt tyckte universitetsledningen. Fast så i somras ändrade man sig och meddelade att man inte längre ville publicera Murphys senaste rapport.
Interna dokument som The Times tagit del av visar att företrädare för universitetet bakom kulisserna diskuterat hennes forskning med Kinas departement för statssäkerhet.
Många frågar sig förstås: Varför censurerar brittiska universitet sig själva? Varför tillåter man övervakning av studenter? Och framför allt, varför verkställer man kinesiska sanktioner mot sina egna akademiker?
Ett tänkbart svar stavas – som det så ofta gör – pengar.
Brittisk högre utbildning finansieras genom donationer, skattemedel och avgifter som betalas av studenterna. Budgetmässigt knakar det rejält.
40 procent av universiteten går med underskott, flera är djupt skuldsatta och kämpar med att få ekonomin i balans genom att skära ned på utgifter för byggnader och underhåll, och sälja av anrika fastigheter.
Ett annat sätt att försöka fylla hålen i balansräkningen har varit att ta in en större andel studenter som betalar de högsta avgifterna, det vill säga internationella studenter. Här spelar Kina en viktig roll.
I dag finns cirka 150 000 kinesiska studenter i Storbritannien. De bidrar med hisnande omkring 2,3 miljarder pund – motsvarande 31 miljarder svenska kronor – i studieavgifter.
Sheffield Hallam University har förnekat att man agerat utifrån kommersiella intressen, men brittisk polis utreder nu om lärosätet brutit mot nationella säkerhetslagar genom att stoppa forskning efter påtryckningar från Peking.
Många av de kinesiska studenterna kommer att återvända till Kina med sina brittiska utbildningar efter examen.
Att de valde att komma just hit i första taget beror på brittiska universitets goda rykte. Ett rykte som delvis har med pengar att göra, fast ytterst måste tackas akademisk frihet och självständighet.
Rapport: Kinesisk påverkan på svenska universitet leder till självcensur




