Jag tar selfies ibland när jag har varit på tv och är fint sminkad, mycket finare än jag kan fixa själv, eller när jag vill skryta om att jag doppat mig någon kall eller cool stans. Men inte annars, selfies tillför sällan mänskligheten något av större värde. Selfies av mig, inte ens snyggsminkad, inte alls.
Men detta att vända sökaren och blicken mot sig själv då och då är nyttigt.
Som när jag hör mig själv säga till en kompis som överväger olika alternativ för nästa ben av sin karriär att man ska akta sig för energitjuvar: man ska försöka hålla sig till människor som ger mer energi än de tar.
Vi är ute och går med hennes hund. Den är ljusgrå och pigg och lockhårig och lydig och struntar blankt i vad vi pratar om, men den är definitivt en som ger. Det är väl så med hundar. Medan vi följer vovven in på nästa stig byter jag i min hjärna perspektiv och undrar – fast utan att säga något för det är ju inte om mig samtalet handlar just nu – var jag själv befinner mig på energiskalan. Är jag en som ger eller en som tar?
Vill jag ens veta det? Tanken kletar sig fast. Hur gör man för att inte uppfattas som en som knycker, utan en som skänker?
Kanske beror det på, som juristerna tycker om att säga.
På folk, bland annat. Man är inte riktigt samma med alla, med en del människor är det till exempel lättare att vara rolig, det är som om de uppmuntrar till … humor. Man får liksom bara en känsla av att de fattar svart humor, att de fattar undertexter om döden, och annat som är värt att förhålla sig till och därför också skämta om.
Med sådana personer blir jag lite bjussigare. Får lust att ta vara på livet.
På liknande vis kan man bli mer fridfull/uppsluppen/rak eller vad-ni-vill som man inte alltid lyckas vara till vardags, på vissa platser.
Det är därför människan reser och det är därför hon har så förtvivlat svårt att sluta resa. Byta miljö, ta med sig kameran. Det måste inte vara så långt bort men det får gärna vara det, det är härligt att resa långt. Bli en främling. Kunna låtsas. Må ingen följa min Iphone. Jag vet att man inte ska resa, jag vet det om klimatet. Men det hindrar inte.
Man kanske kan bestämma sig för hur man ska vara. Om man inte kan resa ifrån hösten är det precis det den är bra för, hösten är ett utrymme för omstart. Ett tillfälle att återuppfinna sig. Ta en selfie i ny frisyr eller bestämma sig för att faktiskt inte göra det.
Läs fler kåserier, till exempel Sanna om att behålla utomhuset lite till.
