Ett andetag, det är dag ett. Av vad står det en fritt att bestämma, kalendern är trots allt bara en konstruktion som mycket annat människan hittat på – men den går likväl att använda som ett avstamp.
Man går ut. Ja, man bestämmer sig för att gå ut för att man lärt sig att rutiner är bra och man bestämmer sig för att vara vänlig om man inte har goda skäl att bita av. Det har man ibland, men man går ut positivt och överväger att bestämma sig för att varje dag under året ge en komplimang till en okänd människa.
Första dagen ligger allt öppet och blankt, alla möjligheter finns kvar som inför ett tomt dokument: varje text som kan skrivas där skulle kunna bli makalös.
Man blir alltid besviken.
Eftersom jag inte röker och verkligen inte tänker sluta äta choklad eller dricka champagne ibland är jag förbi de heliga lovningarnas tid, fast min intention att varje år bli en lite bättre människa, den består.
Den första dagen rätar man på ryggen och höjer blicken, andas.
Det är naturligtvis fåfängt att hoppas inte bara på det som kanske kan bli bra utan också på det som kan bli oväntat fantastiskt. För allt kokar ned till förväntningar: från finanspolitik och födelsedagar till förlovningar och fester, bara den som tror att allt blir skräp och skit kan undvika besvikelser. Det låter så behagligt.
Samtidigt: handlar inte livet också om mod? Att likt en dåre utsätta sig för risken att bli ledsen, om och om igen. Är det inte också detta som är mänsklig strävan? Bara den som siktar högt kan för övrigt nå någonvart över huvud taget.
Många som på något sätt sysslar med frågor som rör vår tid – som till exempel forskar inom klimat, krig, terrorism, demokrati – kallar sig optimister, om än ”oroliga”, ”försiktiga” eller ”emotionella” sådana. Jag tolkar det som att de fattar att det är irrationellt att se ljust på tillvaron när så lite i sinnevärlden ser just ljust ut, bortsett från att vi råkar gå mot den soligare tiden på året, men att de inte orkar tänka negativt, inte vill, och väljer att hoppas. Är det korkat? Bara om man förväxlar hopp med prognos. Hoppet är inte en prognos, det är en inställning.
Så första dagen sträcker man på sig och fyller lungorna med luft.
Läs fler kåserier, till exempel Sanna om allt i hela världen man kan sätta betyg på.
