Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Rent känslomässigt är januari årets allra längsta månad. När man befinner sig i januari är det som om dess dagar aldrig tar slut; när orken och pengarna börjar tryta har månaden knappt tagit sats. Och så fortsätter det.
Just det här året har veckorna efter nyår varit ohyggligt kalla – i alla fall i Kiev, det har vi rapporterat om. Jag har fått flashbacks från vintern 1986, då var det minus trettio i Uppsala.
Om det inte vore för att ryssarna utnyttjar den här vinterns väder för sitt krigande i Ukraina skulle kylan vara lätt att hålla stången med ullstrumpor, långkalsonger i merino och hett te. Här finns förresten fina sorter, som bovete-te, och te på havtorn och timjan.
Men den obändiga kylan ger mig bekymmer, för floden Dnepr har frusit. Det ställer till det för mina rutiner, det är förstås en bagatell men ändå, jag har förstått att det är nyttigt med livsbalans, att inte enbart ägna sig åt förhandlingar och frontlinjer.
Så nu tänker jag på isen, och att jag måste genom isen på Dnepr.
För vi är några på jobbet som badar, minst en gång i månaden måste man enligt vår överenskommelse doppa sig utomhus. Flera år har vi hållit på. Man får vara kvar länge i vattnet om man vill men vi är snälla, så någon snabb sekund räcker fint. Självplågeri får andra ägna sig åt.
Men trots att månaden är lång som en evighet tickar dagarna och jag börjar bli stressad över januaridoppet. Det är genomfruset, temperaturen ligger fast på minus femton. Jag letar på måfå efter bastuställen med utomhusbad.
Stegen är hal som såpa, men jag doppar kroppen och håller mitt löfte.
Och så, den trettioförsta och allra sista dagen, kommer jag i väg. Bastun är stor, ångande och het. Där är fullt med folk. Högst upp ligger en man på mage, han har tatueringar över hela kroppen och får småpisk med en yvig lövruska, björk och ek, av en annan man som då och då skopar kallt vatten över sig själv.
En vänlig kvinna fattar att jag är ny, hon viskar att jag bara måste prova ångbehandlingen med ruskpisk – och snart börjar aromatimmen, du ska få se!
Stegen ned i isvaken är hal som såpa, jag doppar kroppen och håller mitt löfte.
Mellan bastuavdelningen och entrén ligger en rymlig bar. Fåtöljerna fungerar också som fiffiga klädskåp: fäller man ned ryggstödet hänger där en galge, under sitsen finns plats för en klädhög. Män i vit badrock sköljer ned några nävar nötter med kall öl.
Ny månad, nu. Nya möjligheter.
Läs fler kåserier, till exempel Sanna om livet i Kiev mitt i vintern utan ström.




