Ögonblicket när hon upptäcker att hon har den snabbaste tiden: hon slår handen i kaklet, vänder sig om, blicken mot tavlan och så – Först! Vilken grej! Hon vann!
Jag hyser en gränslös beundran för Sarah Sjöström, vilken makalös idrottskvinna.
Sport är svårt.
Jag följde OS sporadiskt, men några tankar om spelen har dröjt sig kvar. Som detta hur fransmännen bytte fot och omfamnade hela arrangemanget efter sin inledande skepsis. Förmågan att ändra sig är värdefull och egentligen värd ett mästerskap i sig, att ändra sig är svårt. En hjärna vill så gärna behålla sina spår.
Som (apropå simning) det korta utbyte jag hörde i någon av sportsändningarna om mer eller mindre snabba bassänger. Hur kan själva poolen vara snabb, undrar jag (som ändå brukar simma). En bassäng utan äventyrsprofil har ju varken nedförslut, fors eller … tja, sluss?
Att underlag, backar och vindriktning spelar rolI i löpning begriper till och med jag, men försök inte slå i mig att vattnets nyans eller koncentrationen av klor har betydelse för simtagens effektivitet. Eller? Är jag helt ute och skvalpar nu?
Läser på och inser att ja, det är jag. Allt handlar om svallvågor, nämligen, för dyningar stör den som vill slå världsrekord. En bassängs snabbhet påverkas (lär jag mig) av hur vattnet rinner av, vilket i sin tur beror på hur brunnarna längs bassängens sidor är konstruerade och hur bra linorna mellan banorna är. I en simchatt skojas det om att den allra snabbaste poolen finns i Australien, och det på grund av vattensammansättningen, någon promille utgörs av en hungrig krokodil.
En annan fundering rör boxning, en annan anrik sport. Jag har skrutit lite om att min barndomskompis brorsas bonusson boxades för Sverige i Paris, formidable, vilken grej. Men så väcktes, i den här tidningen, åter frågan om huruvida boxning verkligen är en sport.
Jag vet att boxning har en lång historia och plats i kulturen, men även om jag är stolt över min personliga om än kringelikrokiga koppling till en OS-boxare, kommer man inte ifrån att det är märkligt att få medalj för att ha slagit (ned) någon.
Jag har aldrig glömt vad hjärnforskaren Martin Ingvar svarade när jag en gång, i samband med ett reportage – ja, jag har skrivit om boxning! – ställde en fråga om risk. Han sa: slår man mot huvudet, så går huvudet sönder.
Det lät så enkelt, plötsligt.
Läs fler kåserier, till exempel Sanna om vad man egentligen gör om man vinner en förmögenhet.
