En man sitter bredvid mig på ett kafé och hans ena ben hoppar så förfärligt. Jag har parkerat mig ett par timmar för att arbeta, ja jag är en av de där som sitter med min dator på fik, jag kan sitta där länge med min finkaffe och jag vet att en del irriterar sig på personer som jag men jag lovar, jag upptar inga bord under lunchruscher och är så uppmärksam på om det är kö till borden (då går jag).
Men nu undrar jag över hans ben, han bredvid, han som har blicken stint fäst i sin padda där det utspelar sig någon sorts film som han kollar på. Benet, benet, hopp hopp hopp, han måste ha stress i sin kropp eller har han glömt av att benet hoppar så att hela bänken längs väggen som vi är flera som sitter på rör sig.
Jag överdriver lite nu, men ibland är det som om vissa inte reflekterar över att deras rörelser märks. Vi har olika sätt att hantera stress, en del tappar sömnen och hittar den aldrig igen.
Andra låter benet hoppa, hopp hopp hopp, eller så är det jag som drar förhastade slutsatser.
Höstens oxveckor, hörde jag mig själv nyligen säga till någon, det känns som nu. Men jag ska väl inte klaga, november är fint, sa jag till en annan så sent som i morse, det där bleka ljuset är ju vackert, inte gräsligt alls. Möttes av ett skratt – november? ”Vackert” ljus? Se det som ett ålderstecken: ”vackert”.
Varpå jag teg. Men höll fast vid min åsikt gjorde jag.
November, en kort och kravlös månad.
Benet bredvid studsar på ett sätt som får mig att tänka på psykisk ohälsa, han har en kopp svart och hämtar påtår på påtår, använder billiga sladdlurar, det är ett ställe där andra gäster tar sina möten på engelska med ljudreducerande bluetooth-lurar i hörselskyddsstorlek och beställer kall gröt med nötter och kompott.
Fatta vilken marginal det måste vara på nedkylda, uppblötta havregryn.
Killen med benet ser inte ut som en rabarberkompottkille, han är för stor för sitt hjärtas bästa, benet går upp och ned, upp och ned, upp och ned, det kommer svett i pannan. Plötsligt skrattar han till, det är något i filmen, kanske ett skämt, en lättnad, vad vet jag. När hans mobil ringer rusar han upp och genast i väg, en kort stund. Undrar vem, vad det var.
Märkligt ändå hur kontraster fungerar, jag får plötsligt en oförtjänt känsla av lugn.
Läs fler kåserier, till exempel Sanna om en särskild sorts människa som inte gillar bananer eller sömn.
