Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Hon låter förlägen men förklarar att hon vet att jag brukar komma hit – och sist hamnade mitt kaffe-på-maten av misstag på notan för paret intill, vi satt vid samma stora bord. Det slutade med att servitrisen lade ut egna pengar för att täcka upp för differensen.
Jag är förstås fri att säga nej, betonar hon nu, men skulle jag eventuellt kunna tänka mig att betala för det där kaffet så här i efterhand?
Självklart vill jag göra rätt för mig, särskilt för en ung kaféarbetares privata portmonnä, dessutom blir jag uppiggad av att vara igenkänd. Det är ett poppis ställe med sober inredning och trendig meny, fluffiga omeletter med stracciatella, ukrainsk syrniki – en sorts ostkaka, nybakta bullar med vallmo och honung.
Men det är inte bara den här baristan som vet vad jag vill ha. Jag inser att det handlar om kundvård: gäster som känner sig sedda fikar oftare, men ändå. Det får mig att undra hur udda min rutinbeställning egentligen är, om den nu är så minnesvärd. Kanske flinar de bakom disken, där kommer hon, hög på sin märkliga espresso.
Bara på de enklaste kaféerna i Kiev beställer man för övrigt i baren, här gäller annars bordsservering. Menyn finns i en liten qr-kod, fastsatt i bordsskivan. Utformningen av den digitala matsedeln är snarlik överallt, så någonstans har ett it-bolag nog gjort sig en duktig slant. Man vänjer sig snabbt vid det opersonligt kontaktlösa, beställningen tas trots allt upp av en människa.
Kanske flinar de bakom disken. Där kommer den där, hög på sin märkliga espresso.
På andra sidan restaurangbesöket är fördelarna desto större, betalningen görs med samma kod, man kan pröjsa och dra när det passar. Det var i det här skedet som min räkning alltså en gång blev fel på en rad.
Undrar om Stockholm, så ängsligt och hippkänsligt, är moget för qr-systemet eller om krögarna misstror sina besökare och vädrar en våg av springnotor, ja – utom för stammisarna då.
I Kiev har jag inte sett någon luras, men vad vet jag.
Här existerar för övrigt kontanterna parallellt, de finns knappt heller i Sverige. Jag hör till dem som inte riktigt vet hur de giltiga svenska sedlarna ser ut.
Den ukrainska valutans många nollor för tankarna till räkneövningarna i pre-eurotidens Europa, om någon minns den, tio tusen lire var femtio spänn.
De som talar om ”beredskap” brukar säga att det är bra med alternativa lösningar. Qr, kort eller cash. Och en person som håller koll, måste man tillägga.
Läs fler kåserier, till exempel Sanna om att inte riktigt förstå vad det är man har tackat ja till.
