Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Ska man sitta på en stubbe i skogen och fundera? Lyssna på suset, fåglarna i träden. Resa sig, gå en bit på en stig och se ljuset och himlen skymta högt ovanför trädtopparna om man böjer huvudet bakåt. Dra in luft genom näsan, doften av barr och gamla löv.
Andetagen – dem talar de som ägnar sig åt yoga om, jag känner många sådana. Yogis, de är bra på att andas, tror jag, i alla fall reflekterar de över hur man gör.
Jag tänker att det kanske snarare är skogen som är grejen. Naturen är ett slags utgångsläge för människan, ett ground zero, och skogen en sorts sinnebild.
Det är till de lummiga dungarna vi vill, sällan har det blivit så tydligt som här. Som krigskorrespondent – om man med det menar att man rapporterar från ett land i krig, även om man inte nödvändigtvis själv alltid befinner sig i en skyttegrav med sin hjälm och sin penna, utan i en teatersalong eller i mataffären eller på gymmet – är man alltid privilegierad. Man kan åka härifrån och ha det bra i ett annat land som man kallar sitt hem.
I Ukraina har många förstås inte en tanke på att dra. Varför skulle de? De bor här och har mycket att göra, trots missilerna om natten (eller på grund av dem).
Från lärare till läkare, från minröjare till ståuppkomiker, från psykologer till journalister till drönarproducenter hör jag samma sak: nej, de har inte varit lediga sedan invasionskriget började. Inte en enda dag har de kopplat bort, av.
Är du dum i huvudet?
Ser det ut som om de tänker, men det låtsas jag inte om för som reporter får man ställa korkade frågor (en annan förmån). De kan se speedade ut men ögonen är trötta, särskilt männens, kanske för att kvinnorna sminkar över de mörka ringarna under sina.
Underlagskräm, vilket ypperligt påfund.
När jag undrar vad de vill göra när kriget är slut (ja, man måste säga ”när”) svarar de också identiskt.
Då ska jag stänga av mobilen, säger de. Då ska jag vara okontaktbar. Ensam. I skogen. Jag ska bara ha det jag absolut behöver. I flera veckor. Månader. Jättelänge. Helt ifred ska jag vara. Vila. Utan. Mobilen. Efter kriget, då ska jag vara inne bland träden, de höga stammarna, löven, luften, syret, fotosyntesen, livet.
De ler ett litet leende, men så är det som att de vaknar till med ett ryck och minns att där är vi inte än.
Läs fler kåserier, till exempel Sanna om hur man måste påminna sig om att det här är onormalt.
