Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Den som är kall om fötterna kan inte sova. Se där ett djungelordspråk: utan varmt täcke måste man komplettera med sockor. Som man sedan kan krångla av sig, ty skönast är att sova barfota.
Det är samma med läten. Den som vilar i brus sover inte sunt och djupt.
Luftkonditioneringar är värst, ett problem framför allt när man bor på hotell i USA där de tycks sätta en ära i att kyla ned rum så att man behöver nattstrumpor alldeles i onödan. Med tiden har jag utvecklat hög kompetens i att hitta och stänga av rätt reglage. Det är inte alltid så enkelt som man tror. Ibland har jag också krälat på alla fyra för att nå och lyckas dra ut sladden till ett brummande minikylskåp som ingen ändå använder.
Allt för att eliminera meningslöst brus som riskerar få vansinnet att gripa tag.
Andra oljud har i alla fall innehåll, berättar saker. Också de har särskild ton på varje ny plats, som betydelsen på min sommarö av åtta hovars klapper. Av torsdagsnätternas gatustädning (jävlar! bilen!). Brandvarnarbatteriet, ett pip som kan driva den bästa till psykakuten. Vardagsljuden, fågelkvittret och bassängskvalpet och det hasande ljudet av en snurrdörr. En katt på diskbänken, den tror att den är ljudlös men det är den inte.
I Kiev lär man sig olika typer av krigsljud och det är lika märkligt som det låter. Utgående, luftvärn, drönare. Jag är en simpel nybörjare men många här har ofrivilligt blivit experter på underliga områden. Man måste minnas att krig är onormalt och att man inte ska vänja sig, lika lite som man bör rycka på axlarna om en man med makt börjar fiffla med rättsstaten.
Andra ljud hör till sådant som finns precis vid sidan av kriget. Som generatorerna, de dånar, skräller, brummar öronbedövande numera överallt på trottoarerna. Utan att ens kasta en blick mot min husfasad vet jag om jag kan sätta på spisen när jag kommer hem. Närbutiken i kvarteret tillhör min del av elnätet och är affärens generator i gång vet man att det är kolsvart i lägenheten och att en kopp te är en dagdröm blott, om än inom närmare räckhåll än freden.
Ingen tror för övrigt längre på verklig fred, fred som något mer än något slags vapenvila.
Jag måste skaffa fler lampor. Lampor på batteri eller som går att ladda. Lysrörsljuset från den enda jag har är ungefär lika obehagligt kallt som luftkonditioneringen på ett kedjehotell i West Virginia.
Läs fler kåserier, till exempel Sanna om vilken sorts djur journalister egentligen liknar.




