Det är som att ingen längre vill kännas vid pandemin. Folk har glömt. ”Glömt”. Vi pratar om den som om smittan tillhörde ett annat århundrade, som ”minns ni hur det började med att man inte fick vidröra sitt ansikte och att man blev besatt av att göra just det”.
Inte som något som var häromåret.
”Corona” känns så längesen, det var längesen det var tomt överallt, längesen man inte fick ta i en annan människa utanför hushållet. Man skulle inte gå på krogen, på alla kaféer hade vartannat bord märkts med tejp. SITT INTE HÄR. Alla skyltar med hjärtan: ta hand om varandra.
Jag tror inte att jag har haft det, peppar peppar, men jag vet att jag har tagit sju sprutor.
Fast några vanor har dröjt sig kvar. Som att jag får obehagskänslor när det är mycket folk runtom, i rusande kollektivtrafik, i reaköer och foajéer vid insläpp.
När de första larmen om vinterkräksjukan kom i december vände jag bort ansiktet, knep ihop munnen, som om det skulle hjälpa mot högsmittsam spysjuka. Nej, nej, inte bacillskräck, jag kan äta något som legat på golvet för jag tänker att vad gör väl det, golvet är sällan lika äckligt som mobilen – men i svettig trängsel får jag småpanik.
Minns ni att man undrade om vi någonsin skulle ta i hand igen, gud så äckligt det var då när viruset krigade som värst och Folkhälsomyndigheten höll pressträffar varje dag som drog mångmiljonpublik?
En annan tid, indeed, det var också tiden innan det andra kriget eskalerade.
Men också covid var våldsamt, sju miljoner dog. Sju miljoner! Kommer ni ihåg? Ja, faktiskt, för om någon nu bara andas om risken för En Ny Pandemi börjar folk mumla, byta samtalsämne och titta bort precis på samma sätt som jag gör när någon kommer nära i tunnelbanan eller på teatern.
La-la-la-la. Pandemitanken orkar vi icke tänka.
Eller: det går att minnas det som var rätt skönt – som det skamligt befriande i att slippa träffa folk och som det kravlösa i hemmabyxorna. Bara det att jag blev så ämlig och ful att jag gick och köpte knallorangea trikåer. Jag har fortfarande aldrig använt dem, jag hamnar sällan i situationer när hellånga brandgula tajts känns … bekvämt.
Fast vem har sagt att något ska vara bekvämt? Ut ur din zon: det kanske kunde vara något för framtiden, där de nya minnena ska skapas – att hitta fler färgstarka tillfällen.
Läs fler kåserier, till exempel Sanna om att sätta betyg på precis vad som helst.
