Enligt en undersökning som uppmärksammades förra veckan brukar ungefär en tredjedel av oss öka uppspelningshastigheten på poddar, ljudböcker och youtubeklipp.

Bland folk mellan 16 och 29 år gör hälften det.

De har, lydde analysen, blivit så vana vid högt tempo att de blir rastlösa när saker sägs som de brukar sägas.

Det stämmer att mycket tuggas om i pratprogram och poddar och att intet går förlorat om man rappar på. Livet är dessutom för kort för att slösas bort på andras pladder.

Fast i en del fall fattar jag inte hur man hinner tänka på det som sägs om det sker i dubbel hastighet, i min hjärna finns en skillnad mellan ”jag förstår”, ”jag hör vad du säger” och ”jag vet att du pratar”.

En gång lyssnade jag på en nästan tusen sidor lång fackbok i amerikansk historia i tron att det skulle gå fortare än att läsa den. Ja, jag var alltså på något sätt också mån om tiden. Det var drygt tjugo timmars lyssning och ett tufft beting visade det sig, för i princip krävde den upplästa texten en nivå av koncentration att jag var tvungen att lägga allt annat åt sidan. Varje störande trafikljud ledde till att jag tvingades backa femton sekunder för att uppfatta varje betydelsebärande stavelse (det vill säga typ allt).

Min hjärna hade inte klarat Kalle Anka på den, min motor av grå substans kan inte köras i dubbel hastighet, kanske årsmodellen som är gammal, vad vet jag.

Vet inte heller om det är andra sidan av samma trend, men en del pratar himla fort också, som om de härmade hastighetsökningen de vill åt när de lyssnar.

Jag pratar också fort ibland. Som yngre gjorde jag det för att den jag riktade mig till inte skulle hinna gå därifrån, jag tog liksom för givet att de var på väg och att det jag sa inte skulle vara tillräckligt intressant för att vara värt att stanna kvar för. Det gällde alltså att få ur sig vad man ville medan man fortfarande var inom hörhåll.

Det slog mig inte förrän många år senare att det där ju var lite sorgligt.

Jag tänker på det ibland när jag möter personer, nästan alltid äldre män, som gör tvärtom och tar en oändlighet på sig för att haspla ur sig en story men aldrig någonsin tvivlar på publikens andäktighet.

De kunde få raska på! Som bonus skulle en del av deras självpåtagna allvar dunsta med ett mer höjt och speedat tonläge.

Läs fler kåserier av Sanna. Exempelvis om en viss livsmedelsbutik på Sibyllegatan i flådiga Stockholmsstadsdelen Östermalm, som till viss del frekventeras av ljusskygga personer som är det av – så att säga – annorlunda orsaker.

Share.
Exit mobile version