Väljarna hade under lång tid signalerat att Joe Biden inte var en kandidat de uppskattade. Hans opinionssiffror var lägre än det demokratiska partiets, lägre än för kandidater för andra positioner, som till senaten.
Ändå sattes inte stopp för Biden förrän i allra sista stund. Hur kunde det komma sig?
Inför valet 2020 kallade sig Biden själv för en övergångspresident, och det antogs att han avsåg att lämna efter fyra år. Han nominerades som ett säkert kort: en kraft som kunde ena partiet, besegra Trump och rädda demokratin. Därefter skulle en ny process inledas och en ny generation ta över.
Men Biden ändrade sig och ville inte kliva av. Kanske var det framgångarna i mellanårsvalet 2022, då aborträtten gav Demokraterna en kraftig skjuts. Kanske hade det personliga förklaringar – Biden valdes in i senaten 1972 och har levt sitt liv i politiken. Den är en del av hans identitet.
Partikulturer växer fram, ofta över lång tid, och påverkas av de individer som leder partiet vid en viss tidpunkt. I Republikanernas fall gick det fort, partiet stå nu i givakt för Trump.
De amerikanska partierna skiljer sig från de svenska eller europeiska, och är mer av rörelser än fasta organisationer. I stället för partiprogram antas inför varje presidentval en valplattform. Demokraterna utser sina presidentkandidater i en lång och komplicerad process, med primärval och över 4 600 delegater som formellt röstar fram ett namn – i år hade lejonparten av dem lovat Biden sitt stöd. Den nuvarande nomineringsprocessen kom till i kölvattnet av det stökiga partikonventet 1968.
Katastrofdebatten mot Trump blev början till slutet för Bidens kandidatur. Partieliten tvingades inse vad väljarna redan visste, och för Biden själv tycks de följande veckorna ha varit en sorgeprocess med förnekelse, ilska och acceptans. I decennier har han mött svåra motgångar med envishet och hårt arbete: att ge upp stred mot alla instinkter.
Men resultatet i mellanårsvalet hade skett trots presidenten, inte på grund av honom. Biden hade kunnat avgå då. Vid tankesmedjan Center for American Progress, som står Demokraterna nära, pekar analytikern Johan Hassel (som har en bakgrund i Socialdemokraterna) på att Biden då hade ett utmärkt läge att visa upp vad han åstadkommit och summera sin gärning. Det hade gett tid till en grundlig process med konkurrerande kandidater.
När Biden i stället visade att han inte hade för avsikt att kliva åt sidan stoppades han inte. Han hade kontroll över partitoppen och kampanjkassan, och från utsidan utmanar få en sittande president, särskilt i ett land där politiken flödar av pengar och där kontakter är allt.
Journalisten Ezra Klein tillhör de som länge har kritiserat Demokraterna för att inte mäkta med sin primära uppgift: att vinna val, inte skydda gamla partitrogna. Skygglapparna kring Biden var ett tecken på dåligt självförtroende, menar Klein – partieliten tvivlade på att organisationen skulle klara av turbulensen kring att byta ut Biden. Dessutom fanns tvivel runt Kamala Harris, som stod i kulisserna.
Att partiet drog i bromsen först vid stupet är knappast ett hälsotecken. Nu ställs frågor också om vilka som visste vad om Bidens skick, utan att slå larm. Hillary Clinton hade ett liknande problem 2016. Hon hade kontakterna och pengarna, men många väljare var skeptiska och uppfattade utnämningen av henne som ett skådespel regisserat av partieliten, och hon blev en svag kandidat.
När stödet väl rasade under Biden skedde det på några dagar: folkvalda, donatorer, mätningar, allt försvann.
Det sena kandidatskiftet kan gynna Demokraterna, inte minst för att det överrumplade Trumpkampanjen, och uppslutningen runt Harris är remarkabel. Hon har sagt att hon vill ”förtjäna” nomineringen, men utan utmanare är det svårt att visa att man är bäst. Initialt har hon fått en skjuts i opinionen, men det sker från låga nivåer.
Vilket Joe Bidens eftermäle blir beror på valutgången. Om Harris vinner, kan han komma undan som hjälte, förlorar hon får han del av skulden. Men också partiet har ett ansvar, och bland strateger och politiska bedömare diskuteras om nomineringsprocessen bör förändras, i vart fall genom att separera en sittande president från den.
Men det vore inte konstigt om väljarna – oavsett hur de uppfattar Kamala Harris – blir mer skeptiska till politikerna.
Läs fler texter av Sanna Torén Björling.
Läs mer:
Björn Wiman: Den rena dårskapen i dagens USA liknar medeltiden
Kan Tiktok hjälpa Kamala Harris att vinna valet?
