Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När flyglarmet ljuder i Kiev är det ofta sent på kvällen eller mitt i natten. Hur man agerar då beror på var man befinner sig, men kanske ännu mer på vem man är.
Många barnfamiljer släpar ut sina extramadrasser i trapphuset eller ned i källaren. Den som har småbarn riskerar ingenting. Andra vänder sig om i sängen och somnar om. De flesta befinner sig i mellanläget: vaknar till, skrollar i Telegramkanalerna för att se vilken typ av ryskt skrot som nu är på väg genom luften och vilken riktning det har. Det har blivit en absurd vardagsvana, detta att göra en sorts riskkalkyl.
Ett krig får samhället att ställa om alla funktioner: ekonomin, politiken, försvaret, sjukvården, utbildningen, infrastrukturen, rubbet. Människor samlar sig och enas, de lyssnar och lyder, följer myndigheternas order och rekommendationer. De börjar leva på ett annat sätt, först yrvaket, snart vant.
Företag och verksamheter klappar ihop, sätts på paus eller skiftar fokus. Det går inte längre att resa som förr, bjuda in internationella gäster. Inte träffas som förut, inte gå i skolan eller dansa natten igenom.
Och i det konstiga, nya livet dör människor. Många, och kanske folk man känner.
Visste man bara hur länge det skulle pågå, vore allt lättare att hantera. Först trodde många, chockade, att detta snabbt skulle vara över. Nu: hur många år?
Låter det bekant?
Det normala livet stärker vårt försvar, både bokstavligt och bildligt
Ja, undantagstillståndet påminner om hur det var under pandemin. Minns hur vi förenades mot fienden – virussmittan – med målet att skydda de svagaste, och hur vi samtidigt månade om att upprätthålla något slags normalitet?
Så är det här också. De flesta lever trots allt och sätter värde i att fortsätta så: Idrottslag fortsätter träna, banden repar och kvällskurser blir av, men på nya sätt. Folk hjälper varandra.
Det normala livet stärker vårt försvar, både bokstavligt och bildligt. I krig är en upprätthållen vardag också en motståndshandling.
Så människor fortsätter fika trots att döden är helt nära, de sköter sin manikyr och går på dansklass, på match och konsert. De pratar och lär sig något nytt. Skämtar, om allt som går att skoja om. De gör sådant som friska människor gör.
Och ibland tänjer de på restriktionerna. Scenföreställningar måste avbrytas när larmet går, men en ståuppshow fortsätter inför sin unga publik, med motivet att den lilla lokalen trots allt ligger en halvtrappa ned. Och verkar det som om attacken sker långt bort, ja då fortsätter man sova, promenera eller kyssas, trots varningssignalen.
Som under pandemin: Kan vi inte träffas ändå, om vi håller oss långt från varandra och ingen är i riskgrupp?
Nu häpnar omvärlden över vad Ukraina förmår – inom försvarsindustri, totalförsvar, logistik, omställning och vård. Folk är dödströtta, men initiativkraften sjuder alltjämt
I ett samhälle i kris finns en påtaglig koncentration, ett fokus på uppgiften. Under pandemin gick världen samman för att snabbt, snabbt ta fram ett vaccin. Processer som brukat ta månader och år gick på några veckor.
Nu häpnar omvärlden över vad Ukraina förmår – inom försvarsindustri, totalförsvar, logistik, omställning och vård. Folk är dödströtta, men initiativkraften sjuder alltjämt.
Och precis som man under pandemin kunde förbluffas över vad världens länder klarar av när de har ett gemensamt uppdrag, slås man av vad Ukraina skulle åstadkomma om all kreativitet och kraft inte behövde läggas på att försvara sin existens – utan på verklig samhällsutveckling.
Läs mer:
Luckorna växer vid ukrainska fronten: ”Börjar bli tunt i leden”
Jens Stoltenberg om Ukraina: ”Jag är säker på att jag kunde ha gjort mer”




