Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När ukrainare talar om Europas stöd för Ukrainas sak hör man ofta en illusionslös, ibland frän ton i deras röster. De uttrycker tacksamhet för vad de tilldelats – men undrar varför de aldrig får så det räcker.
De för detta krig inte bara för sin egen skull, utan för Europas.
När Ukraina nu tecknar ett avtal om svenska Jasplan är det för dem en välkommen förstärkning. Diskussionerna om Jas har pågått en tid, men verkar ha påskyndats på slutet.
Det sker i kölvattnet av det senaste haveriet i Washington, där USA:s president Donald Trump under ett toppmöte med Zelenskyj mer eller mindre ska ha upprepat Putins talepunkter. I ett gruppsamtal efteråt sammanfattade Zelenskyj samtalet med sina europeiska nyckelpartner – bland dem Storbritanniens premiärminister Keir Starmer och Finlands president Alexander Stubb.
Sedan dess har kontakterna av allt att döma pågått dygnet runt.
Samtidigt blåstes ett kommande möte mellan Trump och Putin av innan det verkligen var på. Beskedet på tisdagen följdes av hårda ryska attacker över ukrainska städer. Det är inget ovanligt – men minns att det alltid är nya människor som dör. Alltid civila. I hårt drabbade Charkiv, där jag tillbringade förra helgen, träffades en förskola. De 48 barnen där klarade sig med blotta förskräckelsen, men en vuxen man dog.
Han var inte det enda offret den natten.
Förmodligen har stödtrupperna i De Villigas Koalition nu bestämt sig för att genast visa handlingskraft mot Ryssland.
De redan långt framskridna Jasplanerna låg då sannolikt nära till hands. Affären är dessutom mycket stor, långsiktig och militärt betydelsefull.
I Charkiv träffade jag piloter som spontant berömde Jas, en av dem benämnde det sitt ”favoritplan”. De höga omdömena delas av Vadym Kushnikov, chef för den försvarsinriktade nyhetssajten Militarnyi, som framhåller Jas som det stridsflyg som passar Ukraina bäst.
De redan långt framskridna Jasplanerna låg nära till hands när De Villigas koalition bestämde sig för att visa handlingskraft.
Hur länge det europeiska tempot håller i återstår att se. Det är väl känt att Trump ofta håller med den senaste talaren och har en faiblesse för Putin – han dras in mot ryssens strömvirvel.
Men det är inte bara Trump som har en tendens att driva med vågorna. Också från EU-länder kan komma beslutsamma löften som sedan vattnas ur. Man kan jämföra med dålig hållning: en påminnelse leder till att man genast rätar på ryggen, men snart åter sjunker ihop.
Mötesfloden pågår hela veckan. Utöver det tolvpunktsprogram för stöd och återuppbyggnad som enligt medieuppgifter diskuteras, handlar samtalen med stor sannolikhet om amerikanerna.
Det är inte enbart det senaste mötet om Ukraina som gör européerna alltmer skärrade. USA fortsätter sin rörelse bort från vedertagna demokratiska principer; det går så fort att Nederländerna nyligen ströp ländernas utbyte av underrättelseinformation, man litar inte på att den förvaltas.
Att Trump saknar grundläggande rättsuppfattning blev tydligt när han sade i Fox News att han anser att det är rimligt att Ryssland får en del av östra Ukraina, eftersom de ”kämpat så hårt och så länge”. Ett klartecken till stöld av mark.
Varken EU eller Ukraina kan nu strunta i USA, Zelenskyj har upprepat att trovärdiga säkerhetsgarantier förutsätter ett pålitligt amerikanskt deltagande. Men det blir allt svårare att ha en sådan allierad.
Den påskyndade Jasaffären kan ses som en bekräftelse på den insikten.
















