Alla i Sverige får en broschyr i brevlådan nu i dagarna, den är gul som en varning eller ett vansinne och handlar mest om krig. En annan galenskap.
Broschyren berättar om vad man ska göra om det blir krig eller nästan krig, eller kris, på grund av en extremväderhändelse eller så. På framsidan finns en teckning av en tungt beväpnad kvinna i kamouflagekläder, bakom henne siktar ett stridsplan mot skyn.
Bland det första jag lär mig när jag läser den är en engelsk glosa om broschyrens tillgänglighet för alla, braille. Det andra är intervallerna för Hesa Fredriks beredskapslarm.
Jag tänker att så länge mina barn var i säkerhet skulle jag med rätt stor sannolikhet gå till jobbet om kriget kom, för sådan är jag, en som jobbar. Med myndig röst skulle jag tala om Viktigt Uppdrag och Demokrati och Information och ta mig till redaktionen.
Annars känner jag mig inte så värst förberedd och det där med allt man ska ha hemma är en särskilt öm punkt. Jag förstår att detta inte är något att vara stolt över men jag menar, det är inga korta listor. Så jag går in i försvarsposition, tyvärr inte en sådan som myndigheterna, som SVERIGE, vill att jag ska försätta mig i, utan en mindre klädsam, den på defensiven.
Var är det tänkt att man ska förvara allt, till exempel? I vår lägenhet bågnar alla utrymmen som det är, det finns inte utrymme för ett stormkök och sågspån och fem gånger tre gånger sju liter vatten – så mycket vatten beräknas vår familj dricka under en vecka. Etthundrafem liter, i dunkar och petflaskor, var då?
För att inte tala om all mat, var skulle vi ställa den? Den enda mat som i nuläget skulle räcka en vecka hos oss är den som ingen vill ha. ”Du behöver mat som mättar, ger energi och kan förvaras i rumstemperatur”, står det i broschyren, det låter i mina öron mest som Snickers. Jo jag vet hur fan läser bibeln, jag ska göra en snällare läsning när jag inte känner mig lika träffad för bristande lagerhållning.
Bortsett från en värdelös valutasamling har jag inte ens pengar, och då tar sedlar inte ens plats. Det är så dåligt.
Tänker jag och går till doktorn för att ta bort en prick, för säkerhets skull bara, operationen är över på tio minuter, läkaren frågar omtänksamt om jag är smärtkänslig och ber mig nypa mig själv i armen för att slippa känna ens det lilla, lilla stinget från bedövningen. Hon distraherar mig med lättsamt prat och har spamusik i högtalaren. Det går bra, det är ingen kris.
Jag är en sådan mes.
Läs fler kåserier, till exempel Sanna om en bänkgranne med ett ben som distraherar.
