Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
I Ukraina hajar man till om man ser ett flygplan. Sedan den ryska invasionen februari 2022 är luftrummet stängt och den som vill ta sig in i landet får hitta andra sätt. Trogna läsare vet att jag brukar ta tåget: de är långsamma men nästan alltid punktliga.
Direkttåget från Warszawa till Kiev tar drygt 15 timmar. Med någon form av snabbtåg borde den resan kunna gå dubbelt så fort men okej, man kan bli stående i timmar vid gränsen.
Den här gången är vi flera som ska åka så vi bestämmer oss för att testa en annan variant, med flyg till Moldavien, där en chaufför ska möta upp och köra oss till Kiev.
Först går det bra, chauffören har koll på moldaviska vägfik för kaffe och bakelser. Odlare säljer nyskördad vattenmelon längs vägkanten, varje frukt ser ut att väga lika mycket som en mindre sankt bernhard.
Men vid gränsen tar det stopp. Kön av bilar är inte så lång, men står stilla. Chauffören somnar omedelbart. Han bär på övervikt i melonklassen och sitter inklämd bakom ratten. Snart snarkar han så att bilen skakar. Jag tänker att en tupplur ändå inte är det sämsta inför resterande åtta timmars körning.
Man bör vara snäll mot dem man är beroende av.
Bilarna släpps in i omgångar, inför varje avancemang väcker jag vår chaufför med en knackning på hans högra arm och mild röst. Man bör vara snäll mot dem man är beroende av. Han rycker till, kör tio meter framåt och somnar om.
När det är vår tur granskar den ukrainska gränspolisen våra pass och ber om min pressackreditering. Jag visar vant upp den, men då knorrar de på ett nytt sätt för de vill ha en utskrift. Den digitala – komplett med qr-koder – duger inte.
Jag säger att ingen har frågat efter papper tidigare, men det hjälps inte. Chauffören går in på tullkontoret och försöker förhandla åt oss. Efter ett tag kallas också jag in. Där stirrar en ung uniformerad gränspolis med bister min in i sin datorskärm. Någon skrivare har hon inte, och inget mandat heller.
Allt står stilla. Chauffören vankar missnöjt fram och tillbaka i korridoren. Han är fortfarande trött. Jag funderar på om detta är ett försök att klämma ur oss mutpengar, men bestämmer mig för att det nog inte är så trots allt.
Den unga i uniform får till slut tag på sin överordnade. Chauffören och jag utbyter blickar. Väntar. När vi till slut får åka känner jag mig lätt och lättad, men chauffören är inte glad.
Nu måste vi övernatta, grymtar han: jag behöver min nattsömn och det måste ni förstå.
Läs mer:
Sannas förra kåseri: Hur ska man orka fixa allt som är fult?
Sanna-klassikern: Man blir lyckligare av pengar, det är sedan gammalt
Veckans mest lästa kåseri: Saša: Polisen ser mig som misstänkt avvikande. Igen och igen.
Alla DN:s kåserier finns att läsa här.
