Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Veckan innan Zohran Mamdani valdes till New Yorks borgmästare, fick en video där han berättat om islamofobin han mött under sin kampanj stor spridning. I den berättar Mamdani även om hur en muslimsk man, i all välmening, viskat till honom: ”Nämn inte att du är muslim.”
Jag hörde hans ord och tänkte på min pappa. För fyra år sedan, strax efter att jag utsågs till Socialdemokraternas toppnamn i Solna och kandidat till att bli kommunstyrelsens ordförande, sa han till mig:
”Sara, du kan ta bort Salam från ditt efternamn.”
Han tyckte att jag kunde ta min makes namn, Wågman, i stället. Jag vet att han sa det för att skydda mig, precis som mannen i Mamdanis berättelse, men omtanken kunde inte dölja vare sig oron eller sorgen i hans röst.
Men samma år som Sverige fick en konservativ högerregering beroende av Sverigedemokraterna, valde Solnaborna att för första gången ge sitt förtroende till en muslimsk kvinna att leda staden. Pappas oro till trots.
Att pappa som för 34 år sedan glatt döpte min lillebror till Suleman nu ber mig att ta bort hans namn ur mitt, är en smärtsam påminnelse om hur Sverige har förändrats de senaste decennierna
Det var långt ifrån självklart i ett land där islamofobin åter vuxit sig till en självklar del av vardagen. Min pappa kom till Sverige för snart ett halvt sekel sedan. Han har bott i Sverige dubbelt så länge som i sitt födelseland. Att pappa som för 34 år sedan glatt döpte min lillebror till Suleman nu ber mig att ta bort hans namn ur mitt, är en smärtsam påminnelse om hur Sverige har förändrats de senaste decennierna.
När jag var ung hade högstadieskolan i min stadsdel nazistiska klistermärken uppsatta på väggarna. Under två decennier var de borta. Härom veckan fick jag ett mejl från en förälder som oroade sig att de nu syns igen, på samma skola.
I dag har vi ett Sverige där regeringens företrädare pratar om ”återvandring” och beskyller samhällsproblemen på invandrade i allmänhet och muslimer i synnerhet. Det borde oroa varenda medborgare när styrande politiker letar efter syndabockar bland medmänniskor – inte efter lösningar.
Hans tal blev en lägereld kring vilken vi kunde samlas och äntligen dela våra upplevelser högt med varandra
Under sin valkampanj satte Mamdani ord på något många av oss länge burit i tysthet: islamofobin i vardagen. Hans tal blev en lägereld kring vilken vi kunde samlas och äntligen dela våra upplevelser högt med varandra.
Efter att ha hört Mamdani skrev en vän till mig om hur ofta han undviker att nämna sin muslimska tro – för att inte väcka negativa reaktioner. Så djupt har vi internaliserat misstänksamheten mot vår tro.
Men som Mamdani säger: tiden att leva i skuggorna är förbi. Vi som är progressiva måste stå enade mot rasismens och nationalismens löpeld – inte bara i USA, utan också här i Sverige. Och vi måste ständigt bära med oss insikten att skiljelinjen inte går mellan olika religioner utan skiljelinjen går inom religioner, mellan splittrande och enande krafter.
New York valde väg. Det måste Sverige också. Om ett år väljer vi inte bara parti, skattenivå eller klimatambition. Då avgörs vilket Sverige vi vill vara och för vem.
Jag står fast vid att jag inte tänker ta bort min pappas namn. För mitt namn bär vittnesmål om en tid då Sverige var möjligheternas land. Och jag vägrar låta rädslan för framtiden skriva om den stolta historien.
Läs mer:
Den leende Zohran Mamdani utmanar vänsterns egna myter




