Vad kan du säga om utställningens titel – ”Subterranean hunger”?

– Den syftar till en hunger som finns i oss alla, ett begär efter att förstå sin plats i världen. Det är begäret efter att gräva sig djupare ner för att kunna komma åt det osagda. Och det är väl precis det som konst är. Att man saknar ord för något men med andra medel försöker komma fram till någonting sant.

I en av målningarna framträder du som en varulvslik gestalt. Vad kan du berätta om den?

– Det är ”Järven”. Den är glupsk och har stora fötter och korta ben och är liksom hungrig på allting. Den symboliserar driften som också leder till vårt förfall. Jag har hängt den bredvid ”Subterranean conscious” – en bild av ett kalhygge i Hälsingland som är den största målningen i utställningen. Måleriet handlar för mig om att överge min kropp för att gå upp i någonting annat. Den transformationen tycker jag är intressant att hänge mig åt.

När en variant av utställningen visades i Köpenhamn jämfördes ditt naturmåleri med Bruno Liljefors. Vad tänker du om det?

– Det är inte dumt. När jag var liten och bodde i en stuga hos min mormor så sov jag alltid under den där stora Bruno Liljefors-målningen med örnen som precis är på väg ner och ska fälla ett byte. Den är så himla läskig och helt underbar. Jag kommer ihåg hur starkt vårljuset var utanför men hur mörkt det var i stugan och hur jag låg i en hård, utdragen soffa och tittade på den där bilden och liksom hörde forsen dåna utanför.

Hur har du arbetat med målningarnas storlek?

– Jag försöker alltid pusha skalorna. Nu har jag precis bytt ateljé, men de målningar som är sex meter långa och finns i utställningen var den yttersta gränsen för vad jag kunde göra i min förra ateljé. Då står man på byggställningar och arbetar. Det är kul att de här stora målningarna blir som fysiska objekt med makt över dig. Du kan inte flytta dem själv. Vissa målningar ska vara så, larger than life, medan andra ska vara så små att man kan stoppa in dem i bh:n när man åker tunnelbana.

”Subterranean hunger” visas på Norrköpings konstmuseum till och med den 1 november.

Läs mer:

Sara-Vide Ericson: ”Att måla är som att stå naken på ett torg och ropa”

Share.
Exit mobile version