Utställning
Meriç Algün: ”Patienten gråter”
Lunds konsthall. Visas t o m 1/12
De myllrande tapeterna slår emot en som en feberyra redan i entrén. Med sina oroliga mönster av styvmorsvioler täcker de väggarna i den uppstyckade rekonstruktion av Meriç Algüns lägenhet i Stockholm, som nu leder besökaren genom hennes utställning på Lunds konsthall.
De tunna, bräckliga kulisserna på en gång ramar in och förvillar, bryter upp och binder samman denna såriga, självbiografiska berättelse om livet som barnlös extramamma.
Meriç Algün är en konstnär som alltid tyckts se det rotlösa och överblivna som ett slags existentiellt naturtillstånd, grundat i personliga erfarenheter av exil och främlingskap. En söndring som det blivit konstens uppgift att försöka läka samman, gärna med en ömsint, humoristisk grundton. Som i ”Ö”, hennes lexikon över de svenska och turkiska språkens gemensamma ordförråd. Eller som när hon på olika bibliotek tagit sig an de beklagansvärda böcker som aldrig lånats ut.
Läs mer: Minnesbilder som slits itu
Men så öppet självutlämnande som här har jag aldrig sett henne förut. Runt de ömtåliga väggkulisserna utvecklar sig en bitvis galghumoristisk, bitvis rent förtvivlad rapport inifrån styvmödraskapets och den ofrivilliga barnlöshetens limbo. Katalogens sakliga dagbokstexter illustreras i en svit fotografier med motiv som spänner över allt från fertilitetsamuletter och tvättstugans tidsbokningssystem till samtalsterapeutens whiteboardtavla.
Mot dessa vardagsdokument står så den strama scenografin med dess ceremoniella rekvisita. Nästan kuslig blir effekten av de prydliga garnnystan som återstår av de stickade babykläder som Algün köpt begagnade enbart för att repa upp, i ett rituellt försök att bearbeta och hantera sorgen.
Som helhet kränger det en del. Konstnärligt kan jag nog tycka att det skär sig när kasten från livskrisande gravallvar till anekdotisk putslustighet blir alltför drastiska – särskilt i de bilder av upphittade inköpslistor som åtminstone för mig ser ut som början till ett helt annat projekt.
Å andra sidan är det kanske just i dessa dissonanser utställningen hittar tonen. Det skorrar, men här ljuder heller inga falska harmonier.
Läs fler texter av Dan Jönsson
Läs mer om konst på dn.se
