Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Är du rädd för döden?
Oblinkandes tittar Hasse djupt ner i reporter Patriks själ. Efter en näve sekunder svarar han på frågan:
Nej, är du?
Vi är ute och gör reportage om Sistagångsväljarna. Vi intervjuar ALS-sjuke Ragnar Eklund, som mest efter publicering skickat ordvits efter ordvits:
Annat ord för springnota? Löpsedel!
Jag kontrar:
Vilken är naturens läskigaste växt? Bam-BU!
Ibland är det hela idéer som inte håller. Som reportageförsöket som reporter Karin och jag gjorde i spökstaden Centralia i USA.
Vi intervjuar Hannah Lundberg, som är 38 år och lever med spridd bröstcancer. Men hon har döpt sina barn till Kylo, Marvel och Quill. Jag skiner upp, äntligen får mina nördiga kunskaper komma till hands. Men min fråga kommer nog ut lite fel:
Kylo Ren dräpte sin far Han Solo. Peter Quill dödade sin pappa, som dock är en ondskefull parasitplanet. Hur tänkte ni?
Hannah tittar ut mot intet, oblinkandes.
Detta ovan kan kallas darlings, scener ur reportage som stryks före publicering.
Ibland är det hela idéer som inte håller. Som reportageförsöket som reporter Karin och jag gjorde i spökstaden Centralia i USA, men där nörden och döden fick möta varandra.
Centralia var ett blomstrande samhälle med 1 500 invånare – men 1962 började det brinna. Den mest spridda teorin är att frivilliga brandmän skulle tända eld på ett sopberg, för att bli av med lukten inför en helgdag med många hemvändare. Men elden spred sig, långt, ner, till de underjordiska kolgruvorna – och sedan dess brinner det.
I dag bor bara en näve människor kvar, och branden i Centralia är mest känd för att ha varit inspiration till skräckfilmen ”Silent Hill”.
Jag står på kyrkogården, känner grillvärmen under mina bara fötter.
Mörkret börjar falla. Jag går från den ortodoxa kyrkan, hittar festrester av vodkaflaskor, kondomer och lp-skivor som de lekt prickskytte mot. Förbi klottret ”DAISY RIDLEY IS HOT!” och ”KILLED FOR COAL!”
En lastbil kör för fort och tutar för högt. En tjock dimma uppenbarar sig, jag hör en kvist brytas. En bil står längre bort med ljuset tänt. Jag hör inte vad den människolika siluetten säger, jag bara skriker och springer mot min hyrbil. Jag inser att i Silent Hill finns inga superhjältar, inga ordvitsar, bara monster och ond traumatisk död. Det blev inget reportage.
Läs mer:
Sašas förra kåseri – om en döende igelkott.
Sasa: Polisen ser mig som misstänkt avvikande. Igen och igen.
Veckans mest lästa kåseri – av n’Jonas.
