Sasja Skotjilenko: ”Jag har gjort slut med Ryssland”

Det ringer i min porttelefon.

– Sasja här, säger en röst.

Någon minut senare står hon utanför min dörr – en späd 34-årig kvinna som bär ett fodral under armen. Det känns nästan lite overkligt att se henne.

Ryska dissidenter under Putinregimen får så långa fängelsedomar att det sällan är praktiskt möjligt att träffa dem man rapporterar om. I stället får man intervjua deras anhöriga, som 2022 då jag träffade Sasjas flickvän Sonja Subbotina i parets hem i Sankt Petersburg. Skotjilenko satt då i en cell med sjutton andra häktade kvinnor i Sizo nummer 5 i centrala Sankt Petersburg. Hon var då en av de första ryska medborgare som anklagades för det nya brottet att sprida ”fejk” om ryska armén.

Nu är hon fri. Fodralet under hennes arm visar sig innehålla två flöjter – en vanlig blockflöjt och en japansk så kallad shakuhachi, som man blåser i utan att läpparna vidrör instrumentet. Sasja Skotjilenko visar hur det går till när hon sitter uppkrupen i soffan på min takterrass i Tempelhof i Berlin.

– Det tog lång tid för mig att förstå hur den fungerar. Som tur är är jag en väldigt envis person. Men man borde öva varje dag. Jag missade två års övning då jag satt i fängelset, säger Sasja Skotjilenko.

Konstnären, musikern och författaren Sasja Skotjilenko dömdes 2023 till sju års fängelse efter att 2022 ha bytt ut prislappar i en mataffär i Sankt Petersburg mot information om de ryska krigsbrotten i Mariupol. Hon var bland de första i en lång rad ryska dissidenter som vågade protestera mot kriget offentligt. De straffades demonstrativt hårt. Skotjilenkos sju år i fängelse är drakoniskt – och trots detta lågt i jämförelse med Vladimir Kara-Murzas tjugofem.

Den 1 augusti 2024 frisläpptes både Skotjilenko, Kara-Murza och flera andra kända ryska dissidenter i en fångutväxling mellan Ryssland och väst. Hela gruppen flögs till Tyskland, där Skotjilenko nu har slagit sig ner i ett konstnärsresidens utanför Berlin tillsammans med flickvännen Sonja.

Fångutväxlingen kom ut ur det blå.

– Jag visste ju ingenting förrän vi plötsligt transporterades till Moskva. Vi inkvarterades i Lefortovo (FSB:s ökända häkte), sedan sattes vi i en buss med spetsnazsoldater och körde mot flygplatsen i Vnukovo. En anställd från ryska säkerhetstjänsten FSB steg upp i bussen och meddelade att vi skulle bli utväxlade.

Skotjilenkos favoritsysselsättning just nu är att promenera. Kilometer efter kilometer, varje dag.

– Det jag saknade mest i fängelset var att få röra på mig – för där betyder en promenad att man släpps ut på en inhägnad betonggård. Jag saknade att få vidröra gräs och mossa. Att se solen och himlen. Jag har fortfarande ett mentalt behov av att visa för mig själv att jag får röra mig fritt, säger Skotjilenko.

Det kan ibland göra hennes flickvän Sonja Subbotina orolig. Framför allt när Sasja glömmer att kolla telefonen.

– Vi är båda traumatiserade av min tid i fängelset, men på olika sätt. För mig är det viktigt att hela tiden känna att jag kan ta en promenad när jag vill. Att jag kan gå ut och röka när jag vill. Jag behöver få bekräftelse på att ingen länge bestämmer över mig. Men för Sonja är traumat att hennes mest älskade människa plötsligt försvann. Därför blir hon alltid väldigt orolig när hon inte får tag på mig.

Det har skett ibland. Detta eftersom Sasja Skotjilenko, för övrigt en mycket praktisk person som inte bara målar tavlor och kan spela flera olika instrument utan också vet hur man renoverar bostäder, inte riktigt förstår sig på smarttelefoner.

– Jag använde inte smarttelefon på över två år medan jag satt i fängelset. Folk tänker ofta inte på att det är en fysisk förmåga som man måste öva upp. Jag har fortfarande svårt att träffa bokstäverna på skärmen. Allt har dessutom ändrats på två år. Alla applikationer ser annorlunda ut.

Dessförinnan levde Skotjilenko i över tio år med en knapptelefon. Hon är mycket kritiskt inställd till att dagens samhälle förväntar sig att alla ska ha en smarttelefon. Att Tyskland är ett land där man fortfarande tror på pappersformulär uppskattar hon.

– Man klarar sig utmärkt i vardagen med en knapptelefon och en dator. Ändå blir man betraktad som en ansvarslös person bara för att man inte kollar sina meddelanden dygnet runt. När man sedan lever helt och hållet utan telefon, som jag gjorde i fängelset, förstår man hur mycket tid man faktiskt vinner på det.

Skotjilenko säger att hon till exempel aldrig har målat så mycket som i fängelset.

– I fängelset fick jag saker gjorda. Och jag började måla på ett nytt sätt, med fler detaljer. Jag hade trott att jag inte kunde, men så var det inte. Jag hade bara inte gett mig tid.

Sin tid i fängelset kallar Skotjilenko lärorik.

– Det finns väldigt mycket mänsklighet i ryska kvinnofängelser. Fångarna hjälper varandra, delar på saker. Du skulle ha sett vilken mat de lagade med hjälp av en kipjatilnik! De stekte piroger, de bakade bröd… en av kvinnorna på mitt fängelse hade fått in en massa apelsiner och äpplen, och hon kokade sylt i flera timmar.

En kipjatilnik är obligatorisk utrustning för varje rysk fånge. Det är ett värmeaggregat, som man kan sänka ned i vatten och sedan använda för att värma kaffe eller te, koka soppa eller laga mat. Arrangemanget är inte brandsäkert och har flera gånger lett till olyckor på ryska fängelser.

Skotjilenko själv hade problem med maten, eftersom hon har celiaki och inte tål gluten. Hon har också en bipolär diagnos och har gett ut en bok om depression, som hon både skrev och illustrerade. I dag mår hon bättre, och jobbar för fullt med sina konstnärliga projekt.

Just nu målar hon på ett nytt verk om frisläppningen. Det ska ställas ut i Berlin i början av oktober.

Efter att du fått sju år i fängelse – ångrade du någonsin att du bytte ut prislapparna mot information om ryska krigsbrott?

– Inte en gång. Det här är det viktigaste som har hänt mig. I fängelset beslöt jag att göra allt för att ha ett bra liv. Jag lärde mig själv att glädjas över småsaker, till exempel: ”I dag fick jag gott kaffe. I dag fick jag ett berörande brev. I dag lyckades jag låta bli att gräla med min rumskompis.” Vi satt ju flera fångar i varje cell och det är helt oundvikligt att konflikter uppstår när man måste vara i samma rum 24/7. Jag lärde mig hur man gör för att inte låta situationer eskalera.

Känner du aldrig bitterhet över att så många ryssar tiger om krigsbrotten, medan du betalade med att sitta i fängelse?

– Det är ledsamt att folk tiger, men att beskylla någon för det … det skulle jag inte göra. För mig var kriget mot Ukraina en personlig historia. Min bok om depression har kommit ut i Ukraina, jag har jobbat på barnläger i Karpaterna, jag har gått på gatorna i Kiev och sett mina böcker i affärerna. Och så bombas landet! Jag kunde inte vara tyst.

Att andra tiger för att de är rädda vill Skotjilenko inte fördöma. Hon poängterar att Ryssland är ett polissamhälle.

– Så gott som varenda anständig människa i Ryssland har någon gång blivit tagen av polisen. Själv har jag blivit stoppad av polisen i Sankt Petersburg för att jag hade landstigningskängor. Jag har suttit ett dygn i häktet för att jag filmade regionvalet 2014. (Skotjilenko jobbade tidigare som journalist, bland annat för nättidningen Bumaga i Sankt Petersburg.) I Ryssland har vi poliser och polisbilar överallt och poliserna kan göra vad de vill med dig. Placera narkotika i dina fickor. Klart att folk är rädda.

Du är inte rädd.

– Jag skulle inte kalla det mod. Antagligen har jag en dåligt utvecklad självbevarelsedrift.

Tillbaka till Ryssland tänker Sasja Skotjilenko inte återvända.

– Efter allt som har hänt kan jag bara säga att jag har gjort slut med Ryssland. Många säger att bara Putin försvinner kan Ryssland förändras till det bättre. Det påminner mig om hur misshandlade kvinnor envisas med att återvända till mannen som slår dem.

Om Putin till exempel skulle avlida, säger Skotjilenko, så ändrar det ingenting.

– Vi skulle fortfarande ha kvar alla dessa människor som har begått så många brott. De kommer att säga att de blev tvingade och egentligen var de hela tiden på det godas sida. Och så går det en tid, och så upprepas alltsammans på nytt. Ryssland tillhör mitt förra liv.

Det betyder ändå inte att Skotjilenko tänker överge sitt modersmål.

– Jag tänker fortsätta skriva och sjunga visor på ryska, för dem som är intresserade. Det finns många ryskspråkiga utanför Ryssland.

Som konstnär har Skotjilenko fostrats i Ryssland. Hon säger att det finns en orsak till att Ryssland alltid har haft så många konstnärer och författare.

– I Ryssland kan man bara få statliga stöd om man producerar propaganda. Det har lett till en stark motkultur. Konstnärer som hela tiden lever på marginalerna. De är fattiga och hungriga, men de utvecklar väldigt stora resurser för att uttrycka all sin smärta.

Själv säger Skotjilenko att hon ändå just nu behöver lite komfort.

– Därför känns det helt fantastiskt att få bo på ett konstnärsresidens i Tyskland. Och ha gräs, träd och sin mest älskade människa i närheten.