Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Bilderbok
Anne Derenne
”Huller om buller på savannen”
Övers. Caroline Bruse
Alfabeta, från tre år
Att bokens berättelse inte finns till utan läsaren, är ett påstående som inte minst gör barnet som åhörare vid högläsningen till en viktig person. Barnet måste finnas där, annars blir det inte mycket med historien. Framför allt tar bilderboken fasta på detta, och gör det till en del av intrigen. David Sundins ”Boken som inte ville bli läst” är ett sentida exempel, där boken både måste snurras och hållas upp och ner för att så anbefalls i texten. Om läsaren ska vinna, och inte boken, som inte önskar möta några läsare.
I Sundins fall är det idén som är rolig, och den grafiska formen gör det hela läsvärt. Men något annat bärande tema finns där inte. Det är inte som i det främsta exemplet, Anna- Clara Tidholms ”Knacka på”, där barnet uppmanas att knacka på sidan avbildad som en dörr, för att ta sig vidare i en berättelse som inte bara bjuder på denna aktivitet, utan också på en resa genom en mängd olika platser. Saker händer och karaktärer möter upp barnet, på flera sätt på en och samma gång, beroende på ålder och förmåga att uppfatta platsen och personerna.
”Huller om buller på savannen” är skapad av Anne Derenne, en fransk serietecknare med arbetsplats i Madrid. Motivet är Afrikas savann, och det är med andra ord en bok med bakgrund i flera kulturer och språk som Caroline Bruse översatt och Alfabeta gett ut. Sådant brukar vara glädjande, när den engelska, eller för den delen svenska, utgivningen utmanas. Det är också en bok som just kräver sin läsare, och läsarens, eller lyssnarens, aktiva närvaro.
På savannen råder en fridfull stillhet, innan den stora elefanten dundrar förbi, så att allt vänds på ända. ”Skaka boken” uppmanar texten, så att alla djur hamnar rätt igen. Och så fortsätter det, uppslag efter uppslag, tills alla djur står på samma plats som i den inledande bilden.
Att undvika ”huller om buller” är det som texten förmedlar. Inte så mycket annat. Derennes bok liknar mer David Sundins än Tidholms, då det bortom den första idén om hur läsaren kan aktiveras inte finns så mycket mer. Här saknas också originalitet i det som ”Boken som inte ville bli läst” klarar sig på, ett grafiskt uttryck som lockar till att göra så som texten vill. Här är djuren platt och uttryckslöst framställda, och det enda som går att avläsa i deras yttre är överraskning eller skräck inför att bli utsatta för detta ”huller om buller”.
Eventuellt är det detta uttryck åhöraren tar med sig, det roliga ”huller om buller”. För så mycket mer är det tyvärr inte.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning här




