En fredagskåsör är automatiskt midsommarkåsör, iförd vita byxor, sidenskjorta – och snuva.
De midsommaraftnar jag minns bäst präglades av ösregn och kyla.
Det är därför man minns dem.
Som när vi for med nattåg från Helsingborg genom ett regnpiskat, inställt och igenbommat Sverige med övergivna majstänger och steg av i Vännäs tillsammans med en dansk scoutorkester som underhållit oss med marscher på tåget.
Eller när vi kuskade runt i en husbil som DN hyrt och blev inbjudna till en regndränkt midsommarfest i en bygdegård där bygden redan druckit så mycket att de somnade innan vi ens hunnit skåla.
En regnfri midsommarafton var vi på jakt efter den genuina midsommarbilden och for runt i Stockholms skärgård tills vi fann en brygga och ett sällskap som ätit sillunch hela dagen och nu satt trötta och ältade bostadsrätter, friskolor och begynnande flintskallighet.
Då kom en granne med fiol, en annan hämtade ett dragspel, vips var alla på benen och dansade entusiastiskt så det knakade i bryggan tills fotografen sa tack nu har jag en bra bild varpå alla omedelbart slutade dansa och sjönk ihop vid bordet bland flaskor och glas.
I efterhand är midsommarafton lika ointressant som julafton. Ingen vill läsa eller höra om dylika aftnar i efterskott.
Hörde på radio ett inslag om en ny bok om pinnar, alltså träpinnar (finns det andra?) Gick ut i trädgården och plockade ihop 176 pinnar på en kvart. Tog ett steg till, på en pinne som vips brast och blev två, summa 178 pinnar.
Få ting är så bräckliga som pinnar. Gäller även pinnstolar som brukar braka samman när man sjungit snapsvisor och ska sätta sig i dem igen.
Så ta det lugnt i kväll, lev livet på en pinne. Tids nog trillar vi alla av pinn.
Läs fler kåserier av Säverman, till exempel om de ställen där gamla filmaffischer sitter och bleknar.
