I dag finns all världens musik i en mojäng som inte är större än en snusdosa. Alla kan välja sin musik. Ingen behöver lyssna på den andres.
I förra seklet hade man en möbel kring vilken alla samlades och lyssnade. Och dansade inte minst.
Först var vevgrammofon. Sätt på en skiva, byt stift, veva upp grammofonen!
Och så dansade man. Även om vevgrammofonen inte var mycket som möbel betraktad. Den kunde kompletteras med en dekorativ tratt.
Då var pianot mera möbel. Den stod bland möbler och såg ut som möbler.
Pianot kunde man också dansa till, om nån kunde spela, vilken nån vanligtvis kunde.
Radion blev också en möbel i samma stil. För att nu inte tala om det stora språnget: radiogrammofonen.
Radiogrammofonen kombinerade radio med grammofon – ungefär som att skördetröskan kombinerade självbindare med tröskverk.
Radiogrammofonen såg ut som ett mellanting av chiffonjé och barskåp. Den innehöll radio och grammofon i ett blanklackat skal av mahogny, björk eller valnöt. Fronten såg ut som instrumentbrädan i en Packard. Ett litet öga lyste grönt och där stod all världens radiostationer. Man kunde ta in Hörby, Hilversum, Gnesta, bara det spelades musik. I synnerhet dansmusik.
Kapellmästaren Sune Waldimir blev rikskänd med sitt ”Go’afton mina damer och herrar”. Han avlöstes av Thore Ehrling med sin sugande signaturmelodi.
Från olika dragspelskapell hördes vals, hambo, schottis. Dansanta människor tog chansen till en svängom så snart det ljöd en ton ur radion. Eller grammofonen. På gamla skivor står danstakten angiven – foxtrot, slowfox, tango, polka, musettvals. Så att man skulle veta.
Radiogrammofonen hade en intrikat skivväxlare med upp till tio skivor som låg på varandra och föll ner en efter en, varefter man fick vända på traven.
Radiogrammofonen dominerade svenska vardagsrum tills tv:n kom. Den var minst lika otymplig, i alla fall tills den blev platt, flydde uppåt väggarna och lämnade möblemanget åt sitt öde.
Läs fler kåserier av Säverman, till exempel om forna tiders familjefotografier.
